17 maj 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Kyrkan möter inte unga på deras egen planhalva

Som 25-åring har jag iakttagit hur många av mina vänner försvunnit bort från kyrkan. Varje gång sker det under tystnad från församlingens sida. Jag ser även hur många stannar kvar av plikt, socialt umgänge eller tradition; sällan av ett brinnande engagemang i sin tro. Skulden för den tragiska situationen har sällan legat hos den som lämnat församlingen, utan hos församlingens oförmåga att möta äldre ungdomar på deras egen planhalva. Situationen delas av så gott som samtliga församlingar i Sverige, vilket innebär att vi inte längre kan prata om ”symptom” utan snarare om en epidemi.Det normala för en ung kristen i dag är att omhuldas av en tät social gemenskap innanför kyrkans ramar. Tonåringens kalender är fullspäckad med ungdomligt präglad verksamhet i kyrkans regi. Inte så sällan tar de unga efter de äldre som syns och hörs mest på den andliga scenen, inte nödvändigtvis de som har de sundaste sakerna att förtälja.Det kritiska och rationella tänkande som förutsätts inom det profana utbildningsväsendet saknar motsvarighet inom kyrkan. När 18-årsdagen kommer, är tonåringen starkt präglad av sina föräldrars tro, den åsiktsmängd som dominerar i hennes gäng och av det hon iakttagit bland ledarskapet i församlingen. Hennes tro är mycket starkt grundad av, och i, yttre faktorer. När högskolestudierna inleds, sker det oftast genom en utflyttning från dessa sammanhang. Det sociala nätverket försvinner och hon kastas in i en helt annan kultur – den akademiska världen, vars signum är kritiskt tänkande. Här blir kyrkan i det närmaste chanslös. Av egen förskyllan har den moderna kyrkan sett till att alienera sig från den intellektuella miljön. Då världens vishet är ”dårskap”, underkänner man automatiskt profana resonemang då de kommer på tvären med religiösa traditioner och uppfattningar. Kritiskt tänkande uppfattas negativt, inte så sällan med hänvisning till den mycket fruktade ”kritikens ande”. Man tillämpar ”sanningspresenterande” i stället för att främja individens sanningssökande.Oliktänkarna är de första som lämnar församlingen när de passerat 20-strecket. I desperata försök att hänga kvar i församlingen, försöker de unga akademikerna uppnå en harmoni mellan sina intellektuella frågeställningar och tron på Gud. I kyrkan saknas dock resurserna att möta dem – ungdomsledarna saknar oftast utbildning, ungdoms-pastorerna har ofta en begränsad teologisk utbildning, så gott som aldrig skolning inom religionsvetenskap eller filosofi. Utan sådan utbildning blir de aldrig en jämbördig samtalspart gentemot unga intellektuella.Glappet till de äldres gemenskap är inte alls lätt att överbrygga, i synnerhet inte för den som får förnuftsprinciper och en reflekterad etik inpräntad vid läroverken. I vuxenverksamheten möts hon av redan etablerade åsikter, fastslagna i och ur föräldragenerationens snäva perspektiv. Här finns inte heller utrymme för den intellektuella brottningskamp som är ett måste för den verkligt mogna och välgrundade tron.Den vuxna verksamheten har en påfallande brist på dialog, vilket gör det omöjligt för de visionära äldre ungdomarna med utmanande värderingar och prioriteringar att ”byta fåra” till vuxengemenskapen. När dialogen och det åsiktsmässigt höga taket försvinner, försvinner även 25-åringarna då de vägrar att förutsättningslöst låta sig införlivas i 40-talisternas åsiktsgemenskap. Den enskilda pastorn eller föreståndaren är sällan ”up to date” rörande utvecklingen inom den akademiska kunskapsmängden, vilket påverkar även församlingen – och därmed ytterligare försvårar relationsskapandet mellan de äldre och 25-åringarna.Cellgruppen är ett ofta framfört vapen i kampen om de äldre ungdomarna. Tyvärr är cellgruppen inget universalmedel eftersom den drabbas av samma problem som den stora församlingen. Åsiktsmängden och ”åsiktstaket” återspeglas, på gott och ont, i cellgruppen. Det är en sanning med modifikation att cellgruppen främjar samtalet och dialogen. Man bör vara uppmärksam på att ett samtal lätt styrs av dominerande parter och av cellgruppens kulturella betingelser. Dessutom måste osäkra äldre ungdomar kunna välja mellan att medverka passivt eller aktivt i en dialog. I cellgruppen finns en stor risk att de tvingas in i ett aktivt deltagande som får motsatt effekt. Vidare bör man inte underskatta farorna med att cellgruppen endast bygger vidare på den sociala tryggheten som barndomens ungdomsverksamhet gav, i stället för att bygga en stark, individuellt baserad gudsrelation.Det vore ett misstag att peka ut en enkel lösning på problemet – en tillfredsställande lösning innehåller olika delar som varierar lokalt och efter behov. Jag är dock övertygad om att en viktig del av en lösning måste bestå i ett accepterande av dialog på alla plan i församlingen. Inte för att uppnå en läromässig ”kompromiss”, utan för att ge de äldre ungdomarna möjlighet att själva få konstatera sanningar och samtidigt ge de äldre medlemmarna möjlighet till utveckling och att stadsfästa eller förkasta sina gamla sanningar genom att bli utmanade av de yngre perspektiven.En förutsättning för dialogen är ett accepterande av intellektets plats i församlingen – utan intellektets och kritikens självklara plats i församlingen finns ingen möjlighet för kyrkan att överleva i förnuftets och bildningens tidsålder, inte ens som biblisk församling.   
Fler artiklar från Debatt