Många förvirrade åsikter leder till förändringar i pingströrelsen

Debatten om svenska pingströrelsens (PR) identitet går vidare. Senast i ledet hittar vi Olof Djurfeldt som i en intresseväckande artikel stryker under betydelsen av vissa av den klassiska pentekostalismens trosfundament samtidigt som han slår ett slag för FFS, Fria församlingar i samverkan – och dialogen med romersk-katolska kyrkan (RKK).Identitetsproblemet hör i högsta grad ihop med vår tro. Därför har de förändringar som skett under de senaste tio åren – och de är många – skakat om speciellt de äldre medlemmarna i våra församlingar. Många känner sig i dag oroade och osäkra och upplever att det som pingströrelsen i all enighet omfattade för 10–15 år sedan, nu gungar ordentligt.  Det man trodde på håller inte längre. Teol dr Göte Olingdahl talar om “radikala förändringar av trosgrunden.”Den nästan monolitiska trosförkunnelsen som förekom på pingströrelsens konferenser och evangelistveckor börjar mer och mer suddas ut och i stället växer det fram en fragmenterad och humaniserad teologi, som många gånger styrs av själavårdsaspekter och den sociokulturella förvandling som samhället går igenom. Hänsyn till människors känslor och rädsla för vissa delar av traditionell pentekostal troslära gör att vår “dogmatik” putsas i kanten och besvärande uttryck försvinner eller slipas för att göra dem mer och mer tidsanpassade.Pingstteologin blir samtidigt mer och mer inklusiv. Ekumeniken inom vår rörelse får allt större plats vilket har tydliggjorts genom vår observatörsplats inom Sveriges Kristna Råd och dialogen med katolikerna. Romersk-katolska kyrkan som för några decennier sedan betraktades som en avfällig kyrka är nu föremål för pingströrelsens teologiska intresse. För många är det en märklig företeelse. Detta sker under tiden som alltfler pingstförsamlingar på olika sätt går samman med församlingar från andra trosriktningar i bildandet av en ny, ekumenisk församling. Den svenska pingstteologin påverkas alltså alltmer i mötet mellan olika trosriktningar samtidigt som den interna debatten har reducerats i både tid och rum.Inom pingströrelsen blåser det många vindar. Peter Halldorf, känd pingstprofil, förespråkar exempelvis en annorlunda rörelse där liturgin och mystiken har större svängrum. Andra slår ett slag för att bevara traditionell pingst, medan en tredje grupp söker sig ut bland karismatikerna. Mellan dessa råder inte vattentäta skott. Med andra ord, den teologiska riktningen tycks vara mer osäker än någonsin.I denna förvirring av åsikter sker läroförändringar på snart sagt alla områden. Dopet som inom pingströrelsen betraktats som ett uttryck för den troende människans trosupplevelse och förening med Kristus, finner sig numera nya uttryck.På vissa håll kan barndöpta ges medlemskap i pingstförsamlingar, även om ledningen inte accepterar barndopet som ett riktigt dop! Något totalt otänkbart för endast några år sedan. Men eftersom ingen reagerar på detta får man förmoda att de flesta av våra ledande bröder och systrar inget har att invända.Tungotalet som ett tecken på Andens dop är en lära som inom kort kommer att vara ett minne blott inom pingströrelsen. Visst får man tala i tungor om man är andedöpt men det behöver nödvändigtvis inte vara tecknet. Jag tyckte mig märka i Olof Djurfeldts artikel att han själv representerar den justering som skett i andedopsfrågan. Alltså ytterligare en svensk pingstlära som får maka på sig.Andra viktiga läror som nu är i vågskålen är läran om Jesu tillkommelse. Ska den predikas eller ska man tona ned den av hänsyn till den ärorika och försoffade medelklassen som tycks störas av att Jesus ska komma för att döma levande och döda.Genom den artikel som Magnus Wahlström skrev framgick det med all tydlighet att tendensen är klar. Jesu återkomst är inte längre ett högprioriterat ämne i förkunnelsen.Det här är inte de enda förändringar som numera pågår. Den fria lokala församlingen har inom pingströrelsen fått en ny innebörd sedan tillkomsten av FFS, missionärsrollen har förändrats, känsliga etikfrågor har omtolkats för att passa in på ett snabbt och föränderligt samhälle.Förändringar kommer inte av sig själva.  De har en orsak. Vad som ligger bakom den kursändring som nu sker är svårt att spekulera i. Men tillåt mig nämna ett par orsaker som jag tror har haft inflytande på utvecklingen.För det första, den teologiska reflektionen inom pingströrelsen har beskurits, eftersom utrymmet för predikan och förkunnelsen krympt rejält i våra församlingar och i rörelsen. De forum där man förr dryftade de stora lärofrågorna, det vill säga, evangelistveckor, bibelstudiekonferenser och rikskonferenser har mer och mer övergått till att bli konferenser med beställda talare. Det fria läroutbytet har strypts rejält.För det andra, i brist på ett tydligt teologiskt ledarskap inom pingströrelsen ges större svängrum för det privata initiativet i bibeltolkningen. Lokala församlingar och pastorer arbetar fram sin egen teologi. Man försöker arbeta fram en trygg linje för sin egen församling och plats.För det tredje, det som var typiskt för vår rörelse har nu antagits av flera nya rörelser.  Andens dop, tungotal, och helandemöten finns även hos yngre rörelser. Att vara pingstvän känns inte längre som en utmaning. Gränsöverskridande relationer blir allt vanligare mellan ungdomar, vilka leder till en allt generösare attityd i lärofrågor.Sammantaget kan det här bara betyda en enda sak: flaggskeppet svensk pingströrelse är på väg mot okänd ort.Nils-Olov Nilsson