01 mars 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Ta de fattigas åsikter på allvar i biståndspolitiken

Förra veckan överlämnade regeringen till riksdagen den utvecklingsproposition som ska styra Sveriges politik gentemot de fattiga länderna de kommande årtiondena. Den bygger i stort på den parlamentariska utredningen Globkoms slutsatser.Som en biståndsorganisation med över 350 partners i 35 fattiga länder välkomnar vi regeringens ansatser i den nya politiken. Men samtidigt är propositionen tunn på hur regeringen menar att politiken ska gå från ord till handling. Här krävs nytänkande och ytterligare förslag.Propositionen är också något motsägelsefull. Å ena sidan skriver regeringen att politiken ska förändras. Å andra sidan beskrivs verkligheten på ett sätt som att det inte finns något att förändra. Handels, skuld och vapenexportpolitiken anses redan i det närmaste vara perfekt. Det viktigaste och mest positiva är att regeringen tydligt slår fast att biståndet enbart är en av många pusselbitar för att främja rättvisa och fattigdomsbekämpning. De rika ländernas finans-, handels- och säkerhetspolitik är avgörande för de fattiga ländernas möjlighet till utveckling.Regeringen föreslår två särskilda perspektiv för politiken: dels att det är de fattiga människorna och inte regeringarna som ska stå i fokus och dels att ett rättighetsperspektiv ska genomsyra politiken.Vi menar att det krävs tydliga mekanismer, regler och kompetens inom statens olika organ för trovärdighetens skull. De konkreta instrument som föreslogs i Globkom återfinns i mycket liten utsträckning i propositionen.Det gäller bland annat inrättandet av en koordineringsfunktion inom regeringskansliet, som får tydliga direktiv i att kritiskt granska regeringens politik i fråga om efterlevnad. Det gäller också förslaget om krav på konsekvensanalyser vid stora beslut när det gäller effekter för fattiga och i förhållande till rättighetsperspektivet. Mandatet måste präglas av öppenhet, problemorientering och innefatta rätten att lägga förslag till förbättringar av politiken.Listan på brister i fråga om konsekvensanalyser för de fattiga och miljön kan göras lång.  Låt oss peka på ett exempel: Under mitten av 1990-talet inledde Saab/British Areospace en massiv lobbykampanj för att förmå Sydafrika att köpa Jas 39 Gripen. Den svenska staten backade bland annat upp genom att erbjuda exportkreditgarantier på 16 miljarder kronor och ofattbara lån på 10 miljarder. Det är en sak att den sydafrikanska regeringen säger sig ”behöva pengarna till vapenköp”, såsom Sydafrikas hälsominister nyligen uttryckte det, när nära fem miljoner av befolkningen är på väg att dö i aids och staten uttryckligen säger att man ”inte har råd” med utbyggnad av sjukvården eller bromsmediciner.Det är en helt annan sak att den svenska regeringen backar upp affären utan minsta antydan till kritisk granskning av riskerna. Vår läsning av propositionen säger oss att vapenexportpolitiken inte ska förändras. Regeringen borde i framtiden vara tvungen att i varje export av vapen till fattiga länder påvisa att exporten inte undergräver främjande av de mänskliga rättigheterna och de fattigas rättigheter.Att de fattiga och marginaliserade människorna ska vara i fokus för framtida svensk utrikespolitik är vi totalt ense om. I regeringens skrivelse finns mycket lite om vilka metoder, planer och principer som upprättas för att lyssna till de fattiga. Om det bara finns principer men inte något om formerna riskerar de goda ansatserna att inte omvandlas till praktisk politik. Att lyssna till folkliga organisationer får givetvis inte innebära ett exkluderande eller undergrävande av den parlamentariska demokratin. Men rättighetsperspektivet kräver ett nytänkande; att flytta fokus från regeringsperspektiv till fattiga människors situation, utgångspunkter och möjligheter.Vi menar att den svenska politiken kan förbättras genom att konsultera organisationer med en bas och folklig förankring bland de fattiga. Det innebär att dessa grupper aktivt deltar vid strategiska moment såsom analys, planering, genomförande och utvärdering. Det kan exempelvis gälla bedömningar om Världsbanken och IMF:s ”nationella fattigdomsstrategier” i praktiken verkligen tar hänsyn till de fattigas åsikter eller bara är förklädda gamla strukturanpassningsprogram?Det finns en allt större samsyn att det inte finns några generella recept för hur länder och människor ska resa sig ur fattigdom. Länder med olika utvecklingsnivåer och förutsättningar i fråga om befolkning, miljö, naturresurser etc behöver olika utvecklingsmodeller.Vi ser en olycklig och svårhanterlig konflikt mellan dessa lärdomar och de fyrkantiga och gammalmodiga utvecklingsmodeller som föreskrivs många utvecklingsländer i de ekonomiska reformprogram som angivits av Världsbanken och IMF, liksom WTO:s regelverk som enbart ger begränsade och tidsmässiga undantag för fattiga länder.Regeringens proposition öppnar inte ens dörren på glänt för en omprövning av IMF:s standardrecept för utveckling och WTO:s fyrkantiga avtal och ibland odemokratiska förhandlingsprocesser.Folkrörelsers och utvecklingsländers kritik ligger i att handelsreglerna inte alls är utformade efter dess effekter gentemot fattiga människor eller miljön. Denna kritik måste nu tas på större allvar och leda till mer grundläggande omprövningar av den svenska politiken i WTO, IMF och Världsbanken.Vi tror att ett dokument som ska styra Sveriges utvecklingspolitik för en lång tid måste visa större ödmjukhet, öppenhet att ta till sig nya idéer och beredskap till att justera den svenska politiken.Vi välkomnar regeringens löfte att återgå till en procent i bistånd till före 2006. Samtidigt är vi oroade att allt för stor del av både Sveriges och världens bistånd till den fattiga världen fortfarande går åt till att finansiera ländernas skuldbetalningar till fordringsägare i industriländerna och de internationella finansiella institutionerna.Om de fattigaste länderna ska kunna uppnå FN:s utvecklingsmål; att halvera antalet människor som lever i extrem fattigdom,  möjliggöra skolgång för alla barn samt kraftigt minska barna- och mödradödligheten till år 2015, måste de betala mindre på sina utlandsskulder.Den logiska slutsatsen blir att flertalet av de fattigaste länderna behöver både totala skuldavskrivningar och ökat bistånd.Vi välkomnar regeringens nya ansatser för den svenska utvecklingspolitiken och önskar att regeringen och riksdagen nu kommer att förtydliga dess genomförande.  På flera punkter är vi mer kritiska, bland annat svensk politik i de internationella institutionerna. Vi ser annars en uppenbar risk att de goda ansatserna undergrävs av regeringens egen politik.

Fler artiklar från Debatt