När jag som kristen och som präst funderar över vart Svenska kyrkan är på väg, tycker jag att parallellerna med Östtyskland (DDR) blir allt mer påträngande.Ju längre tiden gick, desto mer absurd blev situationen. Mot slutet uppehölls nationen med konstlade medel – statsbildningen försvarades med en retorik som inte ens dess egna företrädare trodde på – makten vilade på en blandning av konservatism, lögn och brutalitet.Många västeuropéer blev duperade av skenet och såg DDR som ett av de få fungerande kommunistländerna. Men de insåg inte att landets moraliska trovärdighet hela tiden gröptes ur. Nationen blev allt mer som ett murket träd och helt plötsligt – poff! – fanns den inte längre. Statsbildningen Östtyskland kollapsade 1989–1990.Det jag och många med mig nu frågar är detta: När kollapsar Svenska kyrkan? Jag har länge känt det som att nedräkningen pågått ett tag.Det dröjer inte länge tills organisationen imploderar, rasar ihop, genom ett inre sönderfall. Kanske tar det fem år, men högst tio.Många kristna i allmänhet, runt om i landet, delar denna uppfattning. I den landsända där jag befinner mig, västgötadelen av Göteborgs stift, delas den av åtskilliga präster. Nu har jag ryktesvägen förstått att även några pensionerade biskopar börjat dela vår analys.Det finns till och med anledning att förmoda att åtskilliga personer i kyrkoledningen – det vill säga ett antal biskopar och ledamöter i kyrkostyrelsen och kyrkomötet – i all tysthet insett vart utvecklingen är på väg. Tecknen på väggen blir allt fler.Låt mig lyfta fram tre skäl till mitt antagande om den kommande kollapsen.
- Nyligen har kyrkostyrelsen tagit fram en utredning om kyrkoorganisationens ekonomiska framtidsutsikter. De är dystra, mycket dystra.
Professor Jørgen Straarup visar i sin utredning (SKU 2003:1) att mängder av pastorat inte kommer att kunna klara sin ekonomi utan tvingas gå upp i större enheter. Kommunsammanslagningen 1970 kommer att gå i repris men nu på kyrkans område.Han pekar ut ett antal pastorat som inte kommer att kunna överleva ens på kort sikt.Vilka stift är det då som drabbas? Jo, några av de okyrkligaste stiften – särskilt Visby, Härnösand och Karlstad – kommer att hamna i ett ekonomiskt stålbad. Kommer de att överleva detta? Dessutom kommer stora delar av de kyrkligaste stiften – Växjö, Luleå och Göteborg – att drabbas som hårdast i sina kärnområden. Det är ingen tillfällighet att biskoparna i Luleå, Härnösand och Karlstad samlats till krismöte! (Nya Dagen 20 augusti.)Finns det då inga vinnare? Jo, de sekulariserande storstadsregionerna, som överlag saknar kyrkfolk (Stockholm, Göteborg, Malmö) förväntas ha gott om präster och pengar…
- Kyrkoherde Gösta Mellberg har i en uppmärksammad artikel sett ett liknande mönster men på organisationsplanet (Kyrka och Folk 26–27/03, Nya Dagen 17/7). Enligt honom kommer cirka häften av Svenska kyrkans 2 225 församlingar att försvinna genom nerläggning eller sammanslagning inom de allra närmaste åren (om man inte ändrar kyrkoordningen).
Skälet? Jo, hundratals församlingar lever inte upp till ett grundläggande element i kyrkoordningen: de klarar inte längre av att samla folk till gudstjänst varje söndag. Andra tvingas upphöra på grund av bristande lokalt engagemang, svårighet att tillsätta lediga prästtjänster och så vidare.I all tysthet har förändringen redan startat i Skara och Lunds stift. I dessa stift, där det vimlat av småförsamlingar, har man nu skapat mastodontenheter som liknar dagens storkommuner. Enbart de senaste 3–4 åren har det försvunnit 300 församlingar – lika många som försvann under 1800- och 1900-talen sammantaget!På 1990-talet drabbades försvaret av förbandsdöden. Nu kommer församlingsdöden…
- En stor del av den kyrkliga statistiken pekar neråt. Mest drastisk är den på söndagsskolans område. 1970 gick 96 000 barn i söndagsskola i Svenska kyrkan – nu är det 3 500! (Göteborgs Stifts-tidning 30–31/2003).
Nu står inte kyrkan och faller med söndagsskolan, som delvis ersatts av annat barn- och ungdomsarbete. Men det finns andra trender som är allvarligare. Konfirmationsseden verkar stå inför ett sammanbrott. Förra året konfirmerades 39 procent av landets 15-åringar (47 procent av kyrkomedlemmarna) – 1970 konfirmerades 81 procent av alla landets 15-åringar!Svenska kyrkan förlorar allt mer sin karaktär som folkkyrka och allt fler personer utträder. Enligt religionssociologen Jonas Bromander (Svensk Kyrkotidning 31–32/2003) kommer Svenska kyrkan om cirka 15 år att ha en miljon färre medlemmar än i dag. Eftersom många av dem som utträder är högavlönade och därigenom betalat höga kyrkoavgifter, medan de flesta nya medlemmar är (späd)barn, blir de ekonomiska konsekvenserna mycket kännbara.När man kommit så här långt kan man naturligtvis fråga sig: Varför har Svenska kyrkan hamnat i denna situation? Vad kan och bör vi göra inför framtiden?Som kyrkohistoriker tror jag att man kan ge flera skäl till att läget blivit så katastrofalt. Låt mig bara nämna ett, tillika ett av de viktigaste: Särskilt under 1900-talet har kyrkoledningen valt att följa folkopinionen i stället för Guds Ord. Man har föredragit Egyptens köttgrytor framför att vandra med Herren i öknen…Olydnad mot Guds Ord straffar sig alltid och skapar en kedjereaktion. Synd föder synd. Hur välfyllt ett badkar än är, rinner vattnet ut om man drar ur pluggen.Den organisatoriska kollapsen har alltså föregåtts av en teologisk.Vi är många människor, hundratals präster och tusentals kyrkokristna, som sörjer djupt över Svenska kyrkans förfall och kommande kollaps. På olika sätt kämpar vi i lokala och nationella sammanhang för att Svenska kyrkans andliga arv ska föras vidare, även när kyrkoorganisationen snart kollapsar.När implosionen inträffar, är det viktigt att Svenska kyrkans en gång så rika andliga arv, en bibliskt förankrad lutherdom, inte försvinner. Det är viktigt att också i framtiden räcka evangeliet till Sveriges folk!Alla vi evangeliskt-lutherska kristna, präster såväl som lekmän, har en oerhört viktig uppgift i att bygga upp ruinerna av Svenska kyrkan. Arbetet behöver påbörjas redan nu!Hur det ska gå till behöver man faktiskt inte tveka om. Det räcker med att läsa bibelböckerna Esra och Nehemja. Där beskrivs en situation som liknar vår.