13 april 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Det krävs ett nytt koncept av den kristna församlingen

Det är förståeligt att Rune Imberg målar upp ett skräckscenario och talar om Svenska kyrkans kollaps (Nya Dagen 26/8). Det skulle han också ha gjort om han levat i slutet av 1400-talet och varit en romersk-katolsk präst i Hyssna eller om han varit en ortodoxt luthersk präst i Istorp i mitten av 1700-talet när pietismen bröt fram eller om han varit präst i Nårunga när Svenska Missionsförbundet slog igenom eller missionsförbundspastor i slutet av 1900- och början av 2000-talet i Sillerud när leden började glesna i missionskyrkan.Det gör ont när det system där man har vuxit upp och har sitt hjärta vittrar bort och man blir hemlös för man ser inte ser vad som ska komma i stället.Rune Imberg, ditt problem är att du ser de nu förflutna formerna som de enda adekvata för livet i Kristi kyrka. Och det är de inte. Formerna har ständigt förändrats. Guds rike är större än formerna och större än den ena eller andra kyrkan.Centrum för samtidsanalys lät – som Nya Dagens läsare fått god information om – Demoskop göra en undersökning av tro och värderingar hos folket i Sverige. Det visar sig överraskande nog att ungefär dubbelt så många ungdomar i åldern 15–24 år tror på Gud, Jesus, himlen och helvetet som de äldre över 65. Loppet är inte kört för kristen tro i vårt land, Rune Imberg! Men formerna behöver förändras!Ungdomarna är intresserade av livsfrågorna och av frågorna om livets mening, men de är inte intresserade av att gå in i Horreds kyrkoråd och inte av att komma till Rune Imbergs gudstjänster när de är sådana som de nu är.Jag vet i och för sig inte ett dugg om Rune Imbergs gudstjänster, jag generaliserar utifrån mig själv och min erfarenhet. Jag sitter också fast i traditionsfällan, på mitt sätt, och har svårt att hitta rätt former för den praxis som jag känner att situationen kräver.Formerna förändras. Vi hade ett koncept för gudstjänsten från kristendomens införande i vårt land och fram till början eller mitten av 1700-talet. Kyrkolivet var kollektivt. Det handlade om den heliga riten. Det viktiga var att prästen utförde riten. Det individuella engagemanget var inte så viktigt.Bönderna bidrog till Guds närvaro i bygden genom att betala för kyrkobyggnaden och prästens uppehälle. När gudstjänsten pågick höll de sig ute på kyrkogården men vid vissa moment i gudstjänsten (predikan, elevationen och senare nattvarden) rusade de in i kyrkan. Läs Göran Malmstedts avhandling ”Bondetro och kyrkoro”, utgiven 2002.Pietismen blev kyrkolivets svar på individualismens framväxt i vår kulturkrets. Det individuella engagemanget kunde bli så starkt att det ledde till kyrkosplittring. Gemenskapen av de troende blev på sin tid troslivets svar på individualismens behov.Nu ligger individualismen inte längre på gemenskapsplanet utan på läroplanet och livsfrågeplanet. Och då krävs ett nytt koncept av den kristna församlingen.Det handlar om att hitta formerna för ett livsmeningssamtal. Det samtalet behöver inte göra halt vid kyrkogränsen, det kan och bör utsträckas till att omfatta alla som räknar med Gud i sina liv (också företrädare för andra religioner än kristendomen).I det samtalet behöver vi alla goda krafter. Vi måste lära oss att ta varandra på allvar. Gör vi det kan vi inte som Henrik Persson utmönstra dem som har vissa åsikter eller isolera oss i den självtillräcklighet som vissa åsikter kan generera (Nya Dagen 3/9). Också Henrik Persson sitter fast i det förflutna, i det utgående 1900-talets monolitiska kyrkosystem.Kanske har Henrik Persson rätt i att kvinnoprästmotståndarna gör stor skada för kyrkan. Kanske är det tvärtom hos en del. Men hur det än är med det: kvinnoprästmotståndarna finns. Och Henrik Persson kan inte hävda att de inte är kristna. De har fel i sin bibelsyn, menar både Henrik Persson och jag, men maktspråkets tid är förbi. Så länge de finns måste de få uttrycka sin uppfattning, annars bedriver vi åsiktsförtryck.Förtrycker vi deras rätt att uttrycka sina åsikter sviker vi den folkkyrka som inte är en åsiktsgemenskap utan en trosgemenskap, inte en förening av likatroende utan en samling runt Kristus av dem som älskar Kristus. Att enbart samla dem i diakonalt arbete som delar Henrik Perssons kyrkosyn och ämbetssyn är en variant på den försnävning som kom till uttryck när man i missionsförsamlingen i Karlstad bara gav nattvarden till dem som kunde uppvisa medlemskort i församlingen. En dialog innebär att inkludera alla som vill ta Gud på allvar.Man kan kalla det Rune Imberg riktar fokus mot för sekularisering. Många gör så och blir bedrövade. Ordet sekularisering är emellertid inte entydigt. Det används av de flesta för att beskriva vår tids nedgång i den traditionella kyrkliga seden. Ursprungligen betyder ordet nog, tror jag, att överföra egendom från den andliga till den världsliga delen av samhället. Modern sekulariseringsforskning menar att människors religiositet inte upphör i vår tid men att den finner nya uttryck i samband med att samhället förändras. Vi har kommit i ett läge där en hög grad av religiös tro kan förenas med låg praxis. Läs Stefan Gelfgrens avhandling ”Väckelse och sekularisering”, utgiven 2003. Den nya situationen kräver en ny församlingsstrategi.Det gör ont när knoppar brister, men låt knopparna brista, de brister vare sig vi vill det eller inte. Låt oss glädja oss över att tiden är ny och att Gud är stor. Låt oss lyfta ögonen upp mot bergen, i tacksamhet över allt det liv som utspelats i det förflutna och rycka upp tältpinnarna och gå vidare. Stannar vi kvar där vi är, i trohet mot traditionen, blir vi ensamma. Livet försvinner i vägkröken. Missförstå mig inte. Jag är glad över traditionen och att morgondagens trosliv växer ur traditionen. Men tiden är ny. Och nu gäller: framåt i Jesu namn.

Fler artiklar från Debatt