Bilbältet är en livräddare som oförståndiga kallar fegsnöre

Alla dör vi, förr eller senare. De flesta vill leva länge, men samtidigt utmanar många människor döden.Det är i dag vanligt att unga bilförare anser det ”lugnt” och okej att köra onykter. ”Det händer inget, jag klarar mig, det är inte långt, jag kör försiktigt, jag har gjort det förut, det gick bra, jag vet vad jag gör.” De som kör onyktra använder i regel inte bilbältet. Eftersom ”ingenting kan hända” behöver man inte det.”Att andra dör kan vi fatta, men det är som vore det inristat i hjärnan att ens egen död måste förbli ogripbar.” (P C Jersild, DN 4/10)Men även vuxna som aldrig skulle köra onyktert, kör utan bälte. Och detta trots vetskap om bältets livräddande förmåga, trots att man vet att krockkuddar är livsfarliga utan bilbältet, trots att man vet att deformationszoner och andra inbyggda säkerhetsåtgärder inte hjälper den som kör utan bälte.Cirka 500 personer dör varje år i bilolyckor. Av dem har cirka 40 procent inte använt bältet, och av dem skulle minst 80 personer varje år ha kunnat överleva om de använt bältet. Statens väg- och transportforskningsinstituts (VTI) mätningar visar att cirka tio procent inte använder bältet. Det kanske finns ett samband mellan riskbeteendet att avstå från bältet och körstilen. Den som kör utan bälte är kanske mer riskbenägen även i körstilen. Det borde vara tvärtom, men andelen obältade tycks överrepresenterade i olycksstatistiken.Varför är vi inte mer rädda om livet? Många har bältet för att slippa böter, andra bara för att det är en lag. Bältesanvändning är en vanehandling som kan initieras av lag, böter och kontroller,  men barn, närståendes och andra vuxnas attityder påverkar också. Grupptrycket är en stark faktor. Klokheten ökar med åldern. Kanske kan vanan befästas redan hos unga genom de nya bilarnas bältespåminnare med ”terrorljud”.Varför är vi mer benägna att slippa oljud och böter än död och livshotande skador? Oljudet försvinner omedelbart då bältet tas på. 600 kronor är snabbt insparade, det motiverar. Men döden och olyckan händer inte mig, bara andra. Vi kan inte föreställa oss vår egen död. Vi känner oss odödliga trots bättre vetande. Människan behöver kortsiktiga motiv för att handla långsiktigt. Lagar är stödjande kryckor för det obalanserade omdömet.Fortfarande kallas det livräddande bältet av en del för ”fegsnöre”, inte bara av oförståndiga unga. Beteendet är inte unikt för bilbältet. Tobak, oskyddat sex, nedrustning av försvaret, exemplen är många där man medvetet trotsar kunskap.Det är ”modigt” att handla tvärtemot säkra kalkyler, det förskönas till ”risker”. Trotsa faran, trotsa döden och du får njutning nu, det är du värd! Nöjet blir tillgängligt bara för de modiga, fega har inget att hämta. Självbevarelsedriften tycks ibland vara underlägsen en självdestruktiv tendens hos människan. Inte ens ständigt närvarande död hjälper som varning mot faror som dödar, vilket vi kan se i Afrika.Skriften säger träffsäkert: ”Gör dig själv intet ont”. Det verkar som ett sådant ord inte biter utan gudomlig sanktion. När vi avskaffat Gud på den offentliga arenan finns det ingen som med kärlekens auktoritet kan säga: ”Gör dig själv intet ont.”Det eviga livets räddningsbälte föraktas. Är det då konstigt att det timliga livets livräddare också föraktas? Vad driver människor till att utmana döden? Kärleken till livet är inte självklar. Den nakna njutningen nu, sätts framför livet i morgon. Var finns motkraften mot de självdestruktiva krafterna? Räcker det rent mänskliga?