01 mars 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Funktionshindrade möts av uppifrånperspektiv

På Furuboda folkhögskola går många kursdeltagare som har särskilda behov. Med rätt stöd i undervisningssituationen kan studier innebära nya möjligheter. Men allt för många funktionshindrade i vårt samhälle upplever tyvärr att de inte blir tagna på allvar av omgivningen. Det är dags att uppmärksamma detta förhållande och kräva att både myndigheter, organisationer och församlingar tar krafttag och arbetar för en förändring.Behovet av positiva miljöer är stort. Om du oftast blir betraktad utifrån ditt funktionshinder som egenskap – och inte som den egna unika person du är – ser du snart dig själv som den behövande, den utstötte eller den som få räknar med. Ju tystare du blir, desto bekvämare? Men en person med funktionshinder är lika olik en annan med funktionshinder som en rödhårig är olik en annan rödhårig.Därför kan en tid där miljön är extremt tillgänglig skapa förutsättningar för att den funktionshindrade ska kunna erövra mod och fighting spirit; där personen blir räknad med, får krav på sig och där möjlighet till förändring skapar växt och förändringsambitioner.Det är allvarligt att bli negligerad eller betraktad som ett stödbehov – och därför bli lyft åt sidan. Men det är också allvarligt att på grund av ett funktionshinder bli den omgivningen tycker synd om.En tillfällig besökare på Furuboda folkhögskola i Skåne mötte en av våra kursdeltagare. Denne var elevkårens ordförande och har ett mycket synligt funktionshinder. Damen kände ett behov av att göra något och tog upp sin portmonnä och gav kursdeltagaren en tjuga. Denne tog emot och frågade snabbt: ”Du har inte en tjuga till?” Vilken styrka och förmåga att tackla en besvärlig situation!Att göra något för ”stackarna” kan vara uttryck för ett gott hjärta och att någon vill göra en insats. Men handlingen vittnar om att mötet inte är jämlikt och att man betraktar personer med funktionshinder ur ett uppifrånperspektiv.Nej, varje människa är en unik individ och varje persons livsberättelse är ett erbjudande till alla andra. Att möta människor med ovanliga livsberättelser berikar både den enskilde och sammanhanget.Det är med sorg vi på Furuboda konstaterar att vi ofta möter personer med funktionshinder, eller närstående till dem, som har bittra erfarenheter. De ser den offentliga myndigheten som en motståndare, ja kanske rent av som en fiende.Jag tror inte någon har utbildat sig som handläggare i en offentlig förvaltning med målet att göra livet så komplicerat som möjligt för personer med funktionshinder. Det är också osannolikt att personer som engagerat sig politiskt gör detta för att förhindra människors möjligheter. Ändå är den kortfattade berättelse som kommer här nedan inget ovanligt undantag.Förra sommaren fick jag lyssna på ett par i övre medelåldern där en av dem hade förvärvat en hjärnskada. Den andre ville av kärlek till sin älskade anpassa bostaden för att möjliggöra ett gemensamt liv. De fick processa genom rättsväsendet upp till Regeringsrätten två gånger och först genom justitieombudsmannens (JO:s) engagemang fick paret sin rätt.Även ledande politiker menade att kommunen inte kunde prioritera enskildas behov till denna grad. En sådan här rättsprocess tar lång tid och mycket kraft, och tänk på hur livssituationen har varit för de drabbade under tiden. Hur ska vi kunna se varandra med empati och inte som behövande av resurser?Jag har en dröm om att nyckelpersoner i en stad eller kommun möts, tio till femton personer med olika erfarenheter av funktionshinder, offentlig handläggning eller av engagemang i humanorganisationer som exempelvis handikapporganisationer och församlingar.Målet i dessa dialogmöten skulle vara att identifiera bemötande och tillgänglighetsproblem i det lokala sammanhanget. Vidare att man genom kreativa tankar kan göra aktioner som uppmärksammas för att förändra attityder. Här vill Furuboda engagera sig: skapa mötesplatser för ledare i dessa grupper samt ta vara på erfarenheter och inspirera till ansvarstagande.Personer med funktionshinder måste synas, bli räknade med och ta sitt ansvar. Den ideella sektorn måste förstå sin roll som samhällsbyggare och värderingsförmedlare. Den offentliga sektorn måste vara professionell, men också orka ta personligt empatiskt ansvar.Att erövra ett bemötande som betraktar den unika människans fullhet är en daglig erövring. Får kapitalet styra, makten korrumpera eller den egna ideologin sätta gräns mot andra faller möjligheten av ett samhällsbygge – ett församlingsbygge för alla. Det är du som enskild människa som med dina värderingar står för möjligheten – mer än vad lagens direktiv gör.
Fler artiklar från Debatt