20 april 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

”Klassisk tro” avser inte en absolut ”rätt tro”

nAnnika Damirjian skriver i Dagen 8 mars att det inte finns någon ”klassisk kristen tro”. Men det står klart att hon inte har förstått vad detta begrepp betyder för dem som använder det om sin egen tro.Hon tycks tro att ”klassisk kristen tro” betyder ”rätt kristen tro”.  Att det skulle vara en beteckning på en viss bestämd kristen lära, som man menar sig företräda. Ungefär som ”den rena evangliska läran” vilket var Lutheranernas beteckning på sin tro förr i tiden. Eller som ”biblisk kristendom” betecknar den sanna tron i många nutida frikyrkor.Det är emellertid inte vad uttrycket avser. Påpekandet att varje kristen trosuppfattning går tillbaka på en subjektiv tolkning av texterna, blir därför ett slag i luften. Ingen av dem som menar sig företräda en ”klassisk kristen tro” har något att invända mot den välkända sanningen att all kristendom är tolkningar.Meningen är inte alls att tillskriva sig själv en absolut, objektiv kristen trosuppfattning.Uttrycket ”klassisk kristen tro” avser att markera en anslutning till det som historiskt sett är kristet, i motsats till modernism, postmodernism, subjektivism, relativism, teologisk feminism och andra nutida omtolkningar.Klassisk kristen tro är det sant ekumeniska, det som alltid och överallt har trotts och bekänts av de kristna. De tolkningar vi kan finna hos kyrkofäderna, de ekumeniska koncilierna och hos kyrkans erkända lärare i alla tider. Såsom exempelvis att Kristus är kroppsligen uppstånden. Inte bara ”andligen” utan på riktigt. Att han verkligen föddes av en jungfru, genom Guds direkta ingripande. Att det finns en historisk sanning i den kristna tron. Att Gud finns på riktigt, och inte bara är summan av människors tolkningar av sina subjektiva upplevelser.nFrån bland andra Svenska kyrkans kyrkostyrelse har det skrivits att det som finns av tro bara är olika individuella erfarenheter av Gud och tolkningar av dessa. Och bland dem är (väl?) en så god som en annan. Det ser ut som om Annika Damirjian ansluter sig till detta synsätt, med tillägg av diverse avståndstaganden från det ”manliga” i den klassiska kristna tron.Kyrkan blir i detta synsätt ett ställe där ett antal personer samtalar om sina upplevelser och om hur de tolkar dessa. Som mest kan en ”tolkningsgemenskap” etableras. Men det kan inte vara tal om någon verklighet bakom upplevelserna, till exempel en levande Gud som gör något och säger något. Det är precis mot detta synsätt som talet om ”klassisk kristen tro” vänder sig.För kristen troskunskap gäller samma regel som för all kunskap: ju mer man vet, desto mer ser man som man inte vet. Att växa i kristen tro är att bli allt mer medveten om det ofattbara. Denna ödmjukhet inför mysteriet går väl samman med vissheten att Gud gjort sig känd för människor, genom gärningar som vi kan höra om och tala om och genom ord som vi kan ta emot och ge vidare.nNågra huvudstycken är givna, åt oss och åt alla tider: främst berättelsen om Jesus Kristus, hans försoningsdöd och uppståndelse. Erfarenheter av vad dessa fakta betyder för var och en personligen kan delas och diskuteras till exempel i böne- och studiegrupper. Men sanningen om Jesu gärning har traderats genom kyrkans historia och uttryckts i klassiska formuleringar, bland vilka en av de första är: ”Jesus är Herre!”

Fler artiklar från Debatt