07 maj 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Kyrkans trovärdighet bygger på relationen till de fattiga

nSmålands författarsällskap har sedan en tid arbetat med ett intressant projekt – en fortsättning till Elin Wägners ”Tusen år i Småland”. Man skulle fånga in vad som hänt sedan Elin Wägners bok kom ut. Dit hör stora förändringar inom den småländska kristenheten.Uppdraget att skriva om detta gick till Dag Sandahl, som är docent med 1900-talets svenska kyrkohistoria som sin särskilda kompetens. Han skrev en välunderbyggd, rapp och intresseväckande uppsats. Den refuserades, bland annat genom påverkan från Thage G. Petersson, riksdagens förre talman, som inte läst bidraget.Allmänheten får alltså leta förgäves efter Sandahls bidrag i den kommande boken. Det är skada, eftersom Dag Sandahl lyft fram mycket väsentliga synpunkter.Han utgår bland annat från en iakttagelse av prosten Josef Alfred Ekedahl i Berg, Elin Wägners morbror.Ekedahl skriver att kyrkans trovärdighet avgörs i förhållandet till de fattiga. Han tänkte på sin egen tids landsbygdsproletariat: torpare, backstugusittare, änkor med oförsörjda barn. Kyrkans trovärdighet avgjordes alltså inte av relationen till den tidens mediaetablissemang eller vetenskapliga auktoriteter.De flesta av dem är för övrigt sedan länge glömda.Inte heller fick kyrkan trovärdighet av en positiv relation till den tidens politiska ledning. Det gav ingen trovärdighet att ha en god relation till Hjalmar Hammarskjöld eller Hjalmar Branting. I en god relation till de lungsjuka på sanatoriet, till de fattiga änkorna i Bergs socken, till barnen i församlingens små byskolor – där fanns trovärdigheten. Trovärdighet är det förtroende som visas av andra. Ett sådant förtroende går inte att köpa, det kan bara ges. När det ges ter det sig ofta för mottagaren som ett under.Ekedahls iakttagelse är giltig för Svenska kyrkans ställning i 1900-talets andra hälft, det som den nya Elin Wägner-boken skulle handla om. Landsbygdens proletariat är borta,  men de fattiga finns kvar i annan gestalt i vårt samhälle. De finns bland de asylsökande, de trafikskadade, på långvården, i glesbygden, och i synnerhet bland barnen. En av diktarna i Smålands Författarsällskap, Cletus Nelson Nwadike, har pekat på att svenska föräldrar och barn talar med varandra i medeltal fyra minuter om dagen.Ur hans afrikanska perspektiv är detta både absurt och grymt. Om vi använder Ekedahls insikt blir det tydligt, att det är i förhållandet till sådana grupper som kyrkans trovärdighet avgörs. Den nattvardsfirande församlingen kring altaret blir trovärdig för de många utanför genom det förtroende den vinner hos – och får av – sådana grupper.I boken ”100 år av arbete och gemenskap inom Svenska kyrkan”, utgiven av Svenska kyrkans akademikerförbund, har Dag Sandahl ett bidrag som ger en sidobelysning av saken. Under beredskapstiden gjorde Svenska kyrkan stora insatser i den nationella samlingen. Efter 1945 var allt detta bortglömt av den politiska ledningen. Nu inbröt det som Tage Lindbom kallar Människorikets skördetid. I den fanns ingen plats för kyrkan.Kyrkobyggande förbjöds. I detta tillstånd av isolering sökte kyrkoledningen få en positiv kontakt med de maktägande grupperna, särskilt fackföreningarnas ledningsskikt. Man trodde alltså att kyrkans trovärdighet avgjordes i relationen till de mäktiga.För att framstå som trovärdiga inför dem ansträngde man sig också att stöta ut grupper inom kyrkan, som kunde bedömas som alltför religiösa. Försöket misslyckades, men de spänningar det skapade inom kyrkan blev allvarliga.I denna situation hade det varit skäl att på nytt ta upp den tanke hos Ekedahl som Dag Sandahl lyft fram:Kyrkans trovärdighet avgörs i förhållandet till de fattiga. Jesus själv har sagt, att det som görs för en av hans minsta bröder också görs för honom.

Fler artiklar från Debatt