20 april 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Låt oss slippa en ny uppslitande organisationsdebatt

Är förändring den kristna församlingens livsvillkor? Många hävdar det, säkerligen i största välmening. Emellertid kan man svara både ja och nej på frågan. De kan ha rätt som säger att vi lever i en ny tid och ”låt oss därför lämna det gamla och se framåt”. Men de har lika rätt som hävdar att en kristen rörelse måste känna sina rötter och de grundläggande principer och andliga lagar på vars fundament rörelsen är byggd.Om till exempel pingstfolket inte längre vill bygga på samma grund som pionjärerna utan frångår de linjer som drogs upp en gång, måste detta vara tillåtet, men då är det inte längre en genuin pingstförsamling. Det blir något annat – en ”urkundsförfalskning”.Under flera år har vi diskuterat och varit upptagna av frågan om samfundsbildning. Jag minns väl när en pastor under sista samlingen i en predikantvecka begärde ordet och föreslog att vi skulle bilda samfund. Det är dags nu, sa han. Med hänsyn till den förkunnelse vi lyssnat till i generationer föreföll tanken vara bortom allt förnuft. I färskt minne hade jag också då Lewi Pethrus sista bok Brytningstider Segertider, där han bland annat ger sitt ”testamente” i form av ett bibelrelaterat studium i ämnet.Ändå har man bildat en form av paraplyorganisation, under vilken församlingarna kan samlas; om än med tvekan, splittrade känslor bland medlemmarna och besvikelse hos många. Detta har givetvis verkat dämpande på entusiasmen hos dem som inte sympatiserar med förändringen. Hela situationen är förbryllande.Motiven för centraliseringen har växlat. Det senaste är att medlemmarna via skattsedeln ska tillföra 13-14 miljoner kronor. Med kännedom om hur pingstvännerna fungerar och ser på ekonomiska frågor tror jag att projektet blir ett fiasko. Se bara på Frälsningsarmén som satsade stort på den idén. Dock var det bara ett fåtal som anslöt sig till systemet. Ändå har Frälsningsarmén en hjälpverksamhet som också allmänheten upplever som mycket behjärtansvärd.Nu har ett nytt organisationskoncept sett dagens ljus. Förslaget är att EFK (Evangeliska Frikyrkan) och pingströrelsen ska bilda ett gemensamt samfund. Det kan i teorin verka tilltalande, men i praktiken är det inte enkelt. Jag har den största respekt för EFK. Men Lewi Pethrus lyckades inte, trots flera försök till samförstånd och ett närmande till Örebromissionen, och det kommer inte att bli lättare nu.Det är alltid svårt att överbrygga kulturella skillnader, även i andliga sammanhang. Dopfrågan har redan aktualiserats som ett problem. Som väl är har Olof Djurfeldt manat till försiktighet och då är han bibliskt motiverad, var så säker. Troligen skulle dopfrågan bli en ännu större tvistefråga än samfundsfrågan om vi i pingstförsamlingarna försöker gå ifrån vuxendopet som vägen till medlemskap.”EFK och pingst har ett gemensamt uppdrag för Sverige”, löd en rubrik i tidningen Dagen nyligen över en artikel där samgående rekommenderas. Men detta ”uppdrag” har vi väl gemensamt med alla kristna rörelser?Låt oss slippa en ny uppslitande organisationsdebatt som knappast leder till ett andligt genombrott. I stället bör vi förena oss i bön om en ny andeutgjutelse. Det kräver inte någon kostsam organisatorisk förändring.

Fler artiklar från Debatt