15 april 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Den ”hemliga” tron räcker inte till att väcka passion

Det är intressant att försöka ta temperaturen på svensk kristenhet. Ibland är det svårt eller nästan omöjligt att göra det. Man behöver internationella gäster eller själv ha varit på resa för att få ögon som verkligen ser. Vad är det vi ser ske i svensk kristenhet i dag? Vad är det som gör att vi mognar på det sätt som vi säger oss mogna? Vad är det som får ärkebiskop och samfundsledare att säga som de säger och agera som de agerar? Vad är det som kännetecknar församlingar som lever och attraherar i jämförelse med sammanhang som stagnerar och alls inte lockar? Vad är det, inte minst, som gör att vi som försöker att vara kristna i Sverige uttrycker vår tro på det sätt som vi gör i den historiska situation som är för handen?Jag tror att varje försök att se är präglat av ett perspektivval och därför kan kompletteras med lika många andra försök att se. Men låt mig ändå ge min betraktelse sensommaren 2005.Vi har sett en utveckling i svensk kristenhet mot en privatiserad tro. Många iakttagare och forskare har beskrivit det hela så att farfar hade Bibeln på köksbordet, synlig för alla och han läste ur den inför måltiderna. Far hade Bibeln på nattygsbordet. Ingen såg honom läsa men den som var uppmärksam såg att inget damm samlades på den. Far tjuvläste. Han hade privatiserat sin tro.Denna utveckling kan märkas i de flesta kristna familjer. Om vi tidigare samlades kring helgmålsbön där mor läste Bibeln och familjen sjöng några psalmer lyser dessa sammankomster i dag nästan helt med sin frånvaro. Om vi tidigare bad måltidsbön i hemmet eller ute på restaurant har de allra flesta kristna familjer överlåtit denna vana till varje familjemedlem att sköta privat och tyst. Tron har förpassats från samhällets yta till ett inre privat område hos individen som marginaliserar kristen tro som samhällsfenomen.Det farfar gjorde var att han vände sitt bibelblad inför allas ögon som en offentlig handling i tro, ungefär som de första kristna vägrade att tillbe kejsaren och fick betala med sitt liv. Det far gjorde var att han flyttade denna offentliga handling till ett privat rum som undgick oss andra.Jag skulle vilja hävda att tron i Sverige i dag har tagit ett steg till. Vi kan tala om en konfidentiell tro. Vi har blivit så bländade av djupet i vår kristna tro att vi inte kan plantera den i ord eller vanor för människor att lyssna till eller iaktta. Vi ser det som opassande att ge skäl för vår tro eller att jämföra den med muslimska eller judiska vänners tro. Vi får allt svårare att klargöra rågången mellan en troende och en skeptiker, eller mellan en gudstroende och en som ännu söker. Den konfidentiella tron skiljer sig från den privata i det att den inte bara förpassats till ett privat rum utan hävdar att dess existens är en konfidentiell fråga.Jag tror att den kristna trons attraktionskraft i Sverige har att göra med dess emotionella och passionerande uttryck som samhällsfenomen. Tron måste vara passionerad för att kunna kommunicera. Den konfidentiella tron riskerar att inte bara bli opålitlig för andra utan också för bäraren själv. Om tron inte kan ge skäl för sig, om tron inte äger ord för sin existens eller bryter ut i vanor och handlingar som härleds till en Bibel eller en församlingsgemenskap – då bleknar denna tro förr eller senare och blir övergiven av själva bäraren. Att denna tro under denna väg skulle attrahera andra är inte troligt.”Konfidentiell” betyder enligt Svenska Akademins ordlista över svenska språket ”meddelad i förtroende”, ”förtrolig” eller ”hemlig”. Kanske beror trons hemliggörande på vår oförmåga att rationalisera den kristna tron till att bli en stark bärare av vår passion. Förmågan att rationalisera tron till att framstå som en trovärdig och attraktiv utmaning borde vara varje lokal församlings och pastors uppgift. Jag tror att utan ett tydligt utmanande och rationellt trosinnehåll är det lönlöst att få fatt i en stark emotionalitet och passion kring kristen tro.Den svenska folkväckelsen på 1800-talets slut och 1900-talets början beskrivs ibland som att väckelsemötena fick fatt i det trosinnehåll som levde i folkhavet och förmådde göra detta levande. Först katekesen, sedan väckelsen. Om denna betraktelse äger fog för sig räcker det inte med väckelse i dag, det måste finnas ett trosinnehåll att göra levande. Det vi ibland kallar ”trons tragglande” måste finna ett utrymme också i vårt samhälle och i vår kultur för att sedan kunna bli levandegjort till passion bland människor. Annars är och förblir tron konfidentiell; en aning, en gissning, en antydan i brist på intellektuell bearbetning och bas.Kan man se det mångkulturella och mångreligiösa Sverige som en utmaning till svensk kristenhet att göra sin intellektuella hemläxa? Det räcker inte med den privatiserade eller konfidentiella tron i dialog och möte med muslimer och judar som kan ge skäl för sin tro och äger passion i sina vanor. Om den akademiska filosofin, med Ingemar Hedenius i spetsen, marginaliserade svensk kristenhet genom att driva den att bli privat och konfidentiell lockar kanske det nya Sverige kristenheten att på allvar rationalisera sin passion för att i detta nya sammanhang inte bli marginaliserad.Det handlar inte minst om den kristna familjen. Om farfars tro var offentlig i rummet och fars var privat i sovrummet – hur får mina barn vägledning till ett liv i tro i den mångkulturella och mångreligiösa världen? Svensk kristenhet i dag lever i ett sorgearbete över att så många av våra barn inte valt att dela den tro som vi vigt våra liv åt. Det handlar också om det liv vi som kristna lever när vi inte är i kyrkan. Hur får grannarna på min gata del av en levande och innehållsrik tro som genom min passion fungerar som en attraktiv utmaning för deras liv?Jag ifrågasätter den privata och konfidentiella tro som jag ser breda ut sig också i mitt liv och skulle vilja ropa efter en mindre tunn, mindre hemlighetsfull efterföljelse i Sverige i dag.

Fler artiklar från Debatt