17 april 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Riskfyllt att samverka med staten som kollektör

Det är ett riskfyllt grepp att blanda in staten i den kristna församlingens uppgifter. Ibland är staten positiv till kristen verksamhet och ibland förföljer man de troende. Jag kan inte se att den ”propaganda” som förts från centralt håll inom pingstväckelsen har varit vare sig tillräckligt tydlig eller sett till allvaret i att nyttja den världsliga staten som insamlare av de troendes offergåvor. Att så skedde inom Svenska kyrkan då den var en statskyrka kan man förstå även om det inte är en väg som bör rekommenderas.En villfarelse som råder på grund av otydlighet i ”marknadsföringen” inom pingst är att ”kyrkoavgiften” tidigare kallad ”kyrkoskatt” skulle vara avdragsgill genom att påföras skattsedeln och därmed minska skatten för den enskilde givaren. Givarens skatt reduceras inte genom en gåva typ kyrkoavgift till kyrka eller frikyrkosamfund!Vidare bör framhållas att det är endast de församlingar som blivit samfundsförsamlingar som kan få tillbaka 70 procent av den givna gåvan. 30 procent behålls av det nybildade pingstsamfundet för deras kostnader och idéer.Det innebär att man som församling måste ändra en tidigare stark läromässig övertygelse angående sin församlingssyn. Det är dessutom villfarande som Lars-Ivar Nilsson säger i Dagen den 28 juni ”att det kommer att få väldigt positiva ekonomiska konsekvenser för enskilda församlingar”. Det förutsätter ju att de enskilda församlingarna precis som flertalet församlingar inom Svenska kyrkan har en merpart av passiva medlemmar. I sådana fall bör vikten av ett förnyat andligt liv betonas i stället för att locka med uttalanden likt ovan. Jag menar att en sådan marknadsföring inte är korrekt. Församlingarnas eller pingströrelsens ekonomi ändras inte på grund av inbetalningssättet.Ett mycket enklare och mindre byråkratiskt sätt är att om man så önskar lämnar Svenska kyrkan och ger alla sina gåvor direkt till den församling man tillhör. De lokala självständiga församlingarna kan då även fortsättningsvis stödja gemensamma missionsåtaganden nationellt och internationellt. Detta om man efter att ha prövat saken är övertygad om ett sådant förfarande.Man tummar även på den bibliska principen att Gud skall ha vad som tillhör honom och kejsaren vad som tillhör kejsaren. Byråkrati och krångel är dessutom ett resultatet av att nyttja rätten att blanda in staten i församlingarnas och de enskildas offrande. Så här går det till:ÊPingstförsamlingen lämnar sin tidigare övertygelse och syn beträffande samfund och lokala församlingars frihet och ansöker om att bli med i ett pingstsamfund. (Obs! ej Pingst – fria församlingar i samverkan.)ËDen enskilde medlemmen meddelar sin församling att man vill ge en gåva –”kyrkoavgift” på en procent till pingstsamfundet via sin skattsedel.Ì Den lokala nyblivna samfundsförsamlingen meddelar och ger sedan information till pingst centralt som upprättar ett register med uppgifter som rör den enskildes inkomster, ekonomi, etcetera.Í Pingstsamfundet ger information till skattemyndigheterna om den enskilde givarens önskemål att via skattsedeln betala kyrkoavgiftÎ Skattemyndigheten drar denna avgift via skattsedeln.Ï Skattemyndigheten betalar periodvis till Pingstsamfundet tillbaka de avgifter man tagit in. Staten agerar som kollektör.ÐPingstsamfundet förvaltar kyrkoavgiften på så sätt att man själv brukar 30 procent för sina syften.Ñ Pingstsamfundet betalar tillbaka 70 procent av den av medlemmen via skattsedeln avgivna ”kyrkoavgiften” till den lokala församlingen under förutsättning att den nu blivit en samfundsförsamling.Principen som tidigare använts i våra enskilda församlingar och i vårt stora gemensamma arbete att tid efter tid pröva våra verksamheter och deras värde genom att vädja till de troendes vilja, förstånd och känsla att vara med i ett dynamiskt Guds verk omintetgörs till stor del.När man nu vill lägga om kursen enligt ”propagerandet” för att ge kyrkoavgift via skattsedeln kommer givarna alltså att ytterligare fjärmas från missionsarbetet både på hemmafronten och internationellt.Framför allt är det mycket riskfyllt att anträda den farofyllda vägen att samverka med staten som kollektör! Om det sedan finns stöd för en sådan tanke i Skriften är en annan fråga!

Fler artiklar från Debatt