S-ledningens partikyrka har avvisats av folket

Svenska kyrkans medlemmar har sagt sitt: vi vill inte ha det nuvarande valsystemet i Svenska kyrkan. 88 procent av medlemmarna (över 16 år) röstade inte. Förra valet 2001 beskrevs som en framgång. Då avstod 86 procent från att rösta. En borgerlig regering införde systemet med partival i Svenska kyrkan 1930 mot kyrkans vilja. Under de 74 år systemet varat har den absoluta majoriteten medlemmar avstått från att rösta. Varje annat val som hade det svaga folkliga stödet skulle inte anses legitimt. Med tiden har den socialdemokratiska partiledningen blivit en allt starkare tillskyndare av “partikyrkan”. Inför skilsmässan år 2000 mellan kyrkan och staten “begärde” den socialdemokratiska kyrkmötesgruppen under ledning av kyrkoherden och riksdagsledamoten Torgny Larsson från Göteborg att partiet skulle fortsätta att engagera sig i Svenska kyrkan. Givetvis beviljade partiledningen denna “begäran”. I år deltog som riksdagspartier bara socialdemokraterna, centern och moderaterna i kyrkovalet. Allt tyder på att det var sista gången för moderaterna. Kvar är bara s och c. Centern är ett ganska litet parti – även om det är ganska stort i Svenska kyrkan – och har ingen möjlighet att sätta den allmänpolitiska dagordningen. Kvar står den socialdemokratiska partiledningen som “garant” för att detta av svenska folket och Svenska kyrkans medlemmar grundligt avvisade systemet. En opinionsundersökning visade nyligen att 80 procent av svenska folket inte vill ha riksdagspartierna i Svenska kyrkan. Både partiledning och fotfolk i s betonar i alla andra sammanhang än kyrkoval helt riktigt att Sverige är ett mångkulturellt samhälle. Men i kyrkovalet glömmer man det helt. Där framhåller man att de flesta svenskar (80 procent) tillhör Svenska kyrkan och att Svenska kyrkan och hembygden hör ihop. Riksdagsledamoten Inger Lundberg, Örebro, betonade inför valet att Svenska kyrkan ska vara hela svenska folkets angelägenhet. Förre partisekreteraren Lars Stjernqvist gick ännu längre och sa att “hela samhället måste vara en del av kyrkan”. Socialdemokraternas kyrkovalsansvarige Roger Ljungqvist talade om att Svenska kyrkans förtroendevalda måste bäras upp av ett “brett folkligt förtroende”. Partiets nuvarande gruppledare i kyrkomötet, Olle Burell, tidigare generalsekreterare i Broderskapsrörelsen, förklarade att han inte ville vara med om en försämring av det folkliga inflytandet.  De övriga 1,8 miljonerna i Sverige då, som inte tillhör Svenska kyrkan? Har de sämre samhörighet med hembygden och Sverige därför att de har en annan kyrko- eller religionstillhörighet? Det hjälper inte att s i kyrkovalet betonar dialog till exempel med islam, vilket är bra. Det verkar mera som om “svenskarna” välvilligt ska tala med de Andra, invandrarna i stället för att två jämbördiga trossamfund möts. De ledande s-företrädarna glömde plötsligt all mångkulturalism. “Folket” och “kyrkan” var plötsligt ett liksom under Sveriges stormaktstid på 1600-talet.  Genom att försöka hålla kvar Svenska kyrkan i ett 74 år gammalt valsystem, som aldrig accepterats av vare sig medlemmarna i kyrkan eller svenska folket, hindrar den socialdemokratiska partiledningen kyrkengagerade socialdemokrater att till fullo utveckla s-programmet. Frånsett vissa hembygdsromantiska inslag är det nämligen inte ett dåligt program. Även om andra nomineringsgrupper i Svenska kyrkan säkert delar stora inslag i det, finns det ändå klart bibliskt förankrade sanningar som förs fram. Valparollen “Älska varandra” (Johannes 15:17) är visserligen lite allmän och det är oklart till vem den riktar sig: dem som delar s åsikter eller alla människor? Men den anger ändå en grundton som bör känneteckna alla kristna församlingar och hela samhället. Att grunda diakonin i Matteus 25:40 “vad ni inte har gjort för någon av dessa mina minsta, det har ni inte heller gjort för mig” är också en självklart biblisk grund. Och kravet på jämlikhet mellan människor av olika kön, åldrar, funktionshinder, sexuell läggning, socialt och etniskt ursprung med mera, har i s valkampanj Paulus ord Galaterbrevet 3:27–28 som fundament. Men problemet för s-ledningen är att man genom att envist hålla fast vid partikyrkan legitimerar att partier som inte alls delar kyrkans människosyn – som sverigedemokraterna – släpps fram. Om s i stället valt den folkrörelsemodell man själv tillämpar inom partiet med val på medlemsmöten (i kyrkan församlingsmöten) hade Sverigedemokraterna inte haft en chans att profilera sig. I genomsnitt röstar knappt 300 per församling. Att ha val genom personalval på församlingsmötet är inget problem. Nu har s-partiledningen släppt loss krafter som nästa hela svenska folket och nästan alla medlemmar i Svenska kyrkan avvisar. Man har också förbisett en konflikt: den dag till exempel den goda miljöpolitik eller humana flyktingpolitik s kräver i kyrkovalet kommer i konflikt med partiledningens allmänpolitiska linje i regeringsställning, kräver partidisciplinen att s förtroendevalda i kyrkan följer statens linje i stället för kyrkans. Partiledningens kontroll även över de kyrkligt förtroendevalda gör att Svenska kyrkan i ett kritiskt läge inte blir någon profetisk röst.  Gör i stället som de flesta övriga partier, bilda en från partiet fristående grupp av socialdemokrater i Svenska kyrkan, så kan socialdemokratiska förtroendevalda i full frihet förverkliga det goda i sitt eget program. Låt alla engagerade s-ledamöter i Svenska kyrkan släppa partiledningens tvångströja! Om s lämnar det föråldrade valsystemet kan kyrkovalen äntligen moderniseras. verksamhets-ledare Spånga Blåband, s-ersättare i Spånga-Tensta stadsdelsnämd i Stockholm.