Det är alltid frestande att tänka att problem som man ignorerar ska försvinna av sig själva. Och trots att verkligheten gång på gång demonstrerar motsatsen är det som att vi inte kan sluta hoppas.
Efter mordet och mordförsöket i Knutby gjorde polis och rättsväsende det som förväntades av dem: spårade upp och straffade de skyldiga. I rättegången diskuterades motiv och mordvapen, men många frågor lämnades utanför. I pressen florerade uppgifter om en spektakulär teologi med Kristi brud i centrum, men de definitiva svaren uteblev. Vi kan lämna åt samhället att gripa mördare, men svaren på många av våra ”Hur?” måste vi söka själva. De vita fläckarna är otaliga, och resultaten har redan synts i en frustrerad men fruktlös debatt angående Knutbys teologiska släktskap med pingströrelsen respektive Livets Ord. Frågorna är många, kunskapen i det närmsta obefintlig. Vad undervisades egentligen i församlingen? Varifrån kom impulserna? Var tragedin resultatet av en psykopats maktmissbruk, eller frukten av en rutten teologi? Detta är inte frågor av ”akademiskt intresse” – att besvara dem handlar om hederlighet och ansvarstagande.
Varifrån impulserna till Knutbyförsamlingens förkunnelse än kom så finns källorna ännu kvar. De kan finnas inom Sverige och/eller internationellt, men det är nödvändigt att göra den teologiska analysen av ursprung och konsekvens för att upplysa och bevara församlingar från liknande brygder.
Frågorna kommer fortsätta förfölja oss. Mediestormen har kanske stillnat, men ännu femtio år från nu kommer ett barnbarn vända sig till sin farfar och fråga: ”Vad hände egentligen i Knutby?” Vi kan inte lämnas i mörkret, med obekräftade rykten och journalistiska reportage som enda ledstänger. Vi har inte rätt att huka oss och hoppas att det blåser över, vi måste ställa frågorna och söka svaren. Om vi inte vet vad som hände, hur kan vi hindra att det händer igen?
Bakom oviljan att på allvar utreda Knutby behöver det naturligtvis inte ligga någon illvilja. Det är mänskligt att fly det smärtsamma, och bekvämlighet kan få oss att undvika de mödosamma vägarna. Det är möjligt att det frestar mer att ägna sig helt åt väckelse och positiva ämnen nu när Knutby äntligen lämnat löpsedlarna. Men hjorden behöver inte bara bete, till herdens ansvar hör också att skydda den från vilddjuren.
Kanske bekymrar det någon att en utredning av Knutby kan framstå som ett erkännande av skuld. Om vi i pingströrelsen anser oss tvingade att klargöra omständigheterna kring detta haveri, innebär det inte att vi erkänner att de hör till oss?
Oavsett vilken kurs församlingen tagit under de senaste åren råder det naturligtvis inga tvivel om att dess historiska och organisatoriska rötter är i den svenska pingströrelsen. Därmed också vårt ansvar, även om slutsatsen skulle bli att de utgick från oss men aldrig hörde till oss.
Joel Halldorf,
lärare i kyrkohistoria på lärjungaskola Biosfär
