15 april 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Karriärsfixerad kyrka har kommit långt från Bibelns ledarskapssyn

Som uppväxt i lutherska sammanhang har jag följt kvinnoprästdebatten på rätt nära håll. Under senare år med mer och mer förundran. Är det inte något märkligt med detta att vi först har byggt en församlings- och mötesstruktur som inte har sin grund i Bibeln, och sedan inrättat ett prästämbete som inte förekommer i Nya testamentet? Vi har knutit förkunnelsen (i stor utsträckning) och sakramenten till detta ämbete utan att ha någon indikation på att Gud avsett detta. Och så sliter vi håret av varandra i strider om vem som ska få inneha detta heliga ämbete.Tänk om vi skulle ta ett par steg tillbaka till Bibeln i stället, där församlingslivet beskrivs som en gemenskap som karaktäriseras av ömsesidigt underordnande där alla brukar sina gåvor till församlingens uppbyggelse och där alla i ödmjukhet betraktar andra förmer än sig själv. Ser vi på 1 Kor 14:26–33 så verkar det som om gudstjänsterna i NT mer liknade böneringsmöten. Man samlades (i hemmen), bad och sjöng tillsammans och delade med sig av sina ”upptäckter” och tjänade med sina gåvor. Predikade gjorde man ju faktiskt oftast ute på gator och torg.Vi har i stället konstruerat kyrkor där en liten del har upphöjts till ”scen” (ja, det heter faktiskt så i vissa kyrkor!) där ett fåtal personer ”uppträder” medan alla andra sitter som passiva åskådare.En stor del av problemet tror jag ligger i att vi kommit så långt från Bibelns syn på ledarskap. I Matt 23:11 säger Jesus att den som vill vara stor måste bli allas tjänare. I stället för en hierarkisk trappa där lärare/ledare är på toppen är alltså denna position enligt Bibeln längst ner. Eller som bibelläraren Sven Reichmann uttryckt det så kan vi se ledarskapsstrukturen i församlingen som ringar i varandra där omsorg och beskydd strömmar inåt från den yttersta ringen till den innersta.En sådan bild borde få oss att inse att om ledaren är ytterst så har denna person flest att ha omsorg om och får minst omsorg tillbaka – och inte nödvändigtvis mest att säga till om. Kanske skulle vi få en annan ton i debatten om ledarskapet sågs på detta sätt?Kanske vi till och med skulle få någon Paulus efterföljare – Paulus, som aktade sig själv minst, arbetade mest och som dag och natt under tårar förmanat var och en i församlingen. Var finns dessa människor i dagens karriärsfixerade kyrka där så många slåss för ”rättigheten” att vara överst i hierarkin? Och där ledarna lägger mer tid och energi på att fixa proffsiga möten, shower, konferenser och så vidare än på att personligen lyssna till, förmana och vägleda de ”får” de var satta att ta hand om? Bara en undran.

Fler artiklar från Debatt