14 april 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Varför väcks inte vår medkänsla?

I Dagen den 30 mars läser vi att 40 miljoner människor dör av svält i Afrika om de inte får biståndshjälp! 40 miljoner människor!! Angår det dig och mig?Jag besökte Malawi i slutet av januari. Ett land där nästan fem miljoner människor är i behov av mathjälp. Bilden av barnen i byn Buleya har fastnat på min näthinna. Små magra kroppar med väl synliga revben. Ihåliga ögonglober med tomma blickar. Rödlätt hår – ett tecken på undernäring. Och det kanske mest slående av allt: Allvarliga miner!Jag har aldrig under mina år i södra Afrika sett en grupp på 30-40 barn där ingen ler. Inte ens då jag tog kort på dem! Vad beror det på? Jag gissar att de inte orkar le. Troligen har de bara druckit lite vatten under dagen. Till kvällen kanske de får några kokta pumpablad att äta. Men vad förslår det? Gröna blad blir man inte mätt av.En kvinna jag pratade med sa: ”Vi har en längre väg kvar att gå än den vi har lagt bakom oss.” Vi har hankat oss fram hittills, bland annat med de få kilona majsmjöl vi fått från er, men det är långt kvar till nästa skörd. Hjälp oss att klara den sträckan också, var hennes budskap.I Zimbabwe – mitt hemland under nio år – svälter drygt fyra miljoner människor! I det som en gång var Afrikas kornbod finns inte tillräckligt med mat ens för de 12 miljoner invånarna. En gång exporterades det majs härifrån. I dag finns det inte ens några kilo majsmjöl att köpa till familjen, om man till händelsevis skulle ha råd med det.Rektorn på skolan i Bazha, i sydvästra Zimbabwe, berättade att hälften av barnen är föräldralösa. Många av barnen har uteblivit från skolan bland annat på grund av att de inte orkat ta sig dit utan att ha ätit. Skolvägen kan vara 5-10 km lång och med en tom mage är det en oändlig sträcka. Sedan Allianskyrkan hjälpt till med att skaffa fram en näringsrik dryck till barnen har de börjat återvända. De kan åtminstone gå någorlunda mätta därifrån!Angår barnen i Malawi och Zimbabwe dig och mig? De andra svältande miljonerna i Afrika? Varför? Varför inte?När tsunamikatastrofen slog till annandag jul 2004 omkom ett stort antal svenskar och nationella. Biståndsviljan var enorm från svenskt håll. Då olyckan drabbar vårt eget folk tycks vi ha lätt att ge. Vi vill hjälpa på alla tänkbara sätt. Vi känner medlidande med de svenskar som drabbats och kan genom dem förstå vad katastrofen innebär för folket på plats.Den 8 oktober 2005 kom jordbävningen i Pakistan. Också här dog och skadades ett stort antal människor. Den här gången var de pakistanier. Till en början var inte biståndsviljan så stor, men då det gick upp för oss att många människor riskerade att dö av köld började pengarna trilla in. Vi känner igen oss. Snö, kyla, kalla nätter – det tar tag i våra hjärtan i kalla Norden att tänka att man behöver sova ute då! Vårt medlidande vaknar igen.Nu läser vi om Afrika. Svälten har slagit till och hotar miljontals människor till livet. Torka, svält – i Afrika! Vi har hört det förut, både en, två och flera gånger. Det har nästan blivit en vana. Tar vi svälten i Afrika så för givet att vi inte längre orkar bry oss? Eller varför vaknar inte medlidandet i oss nu?Själv vet jag inte hur det känns att svälta. Det närmaste jag kan komma är en frivillig fastedag. Kanske beror vår ovilja att hjälpa på att vi inte vet hur det känns att gå med en tom mage. Vi har svårt att känna med dessa människor.Vilket är ditt och mitt ansvar i detta? Vaknar vårt medlidande till liv än en gång fast det inte berör svenskar, fast människor inte lever under förhållanden som våra?Gud säger, genom profeten Hosea, då Han talar om sin kärlek till Israels folk: ”Mitt hjärta är i uppror, all min medkänsla väcks.”Är vårt hjärta i uppror då vi tänker på Afrikas folk? Eller är vi så självcentrerade att upproret och välviljan infinner sig enbart då det handlar om svenskar och förhållanden likt våra?Jag älskar Afrikas folk! Mitt hjärta är i uppror över det jag ser och hör och över att så lite görs! Min medkänsla väcks! Gör din?

Fler artiklar från Debatt