06 maj 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Majoritet avgör inte gott och ont

Värderelativismen innebär

att det inte finns några värden som är giltiga för alla. Det är bara genom någon form av överenskommelse som ett värde kan bli giltigt för fler. Det betyder att det som är rätt för mig behöver inte vara rätt för dig, men det kan bli rätt för oss båda genom att vi kommer överens om saken.Detta kan låta bestickande, men låt oss se på några konkreta fall, hur det kan te sig.Stig Bergling sålde i stort sett alla försvarshemligheter han kom åt. Om kommunisterna hade använt detta till det de syftade till, hade hans brott sannolikt fört med sig att jag och mer än tusen andra kronobergare i Karlskrona Maringrupp hade varit döda och lemlästade.Kan man då säga att det som var rätt för oss inte behövde vara rätt för honom? För oss var det rätt att riskera våra liv för våra barns framtid, för honom var det rätt att utlämna oss till en angripare.Någon överenskommelse mellan oss och Stig Bergling om vad som var rätt kunde det inte gärna bli tal om. Eller bestod Stig Berglings brott i att han bröt mot den ”tysta överenskommelse” som finns i samhället, att alla som kan är skyldiga att på något sätt värna det? Är det inte alltid fel att utlämna en kamrat, oavsett om det finns en överenskommelse eller ej?

Men vi kan ta ett

annat exempel. I sitt verk ”Descent of Man”  hävdar Darwin att folkmord är något som gagnar utvecklingen, om det nämligen innebär att man utrotar genetiskt ”mindervärdiga” folkslag. Detta utgör bakgrunden till nazismens raslära, så som den framträder hos Alfred Rosenberg och Adolf Hitler. Det rådde inom den nationalsocialistiska rörelsen stor enighet om att detta var det riktiga. Här kunde man tala om en överenskommelse eller kanske snarare samstämmighet.När den enskilde SS-tjänstemannen planlade och bidrog till de olika folkmordsförsöken under Tredje riket, kunde han göra det i förvissningen om att företräda en stor och enad folkopinion, stödd av framstående vetenskapsmäns forskningar.Med vilken rätt kan man då hävda, att en annan folkopinion – exempelvis den judiska – skulle ha rätt att kräva att han skulle följa just deras uppfattning? Detta måste värderelativisten bearbeta för att framstå som trovärdig.Hans grundläggande argument är att vi bör komma överens om det, som ”gynnar alla”. Men saken är den, att SS-tjänstemannen var med sin darwinistiska grundsyn övertygad om att det ”gynnade alla” om genetiskt mindervärdiga folkslag utrotades och genetiskt högtstående förökade sig.I den Operation Gnadentod som föregick folkutrotningarna argumenterade man dessutom för att det var mest människovänligt att låta handikappade dö en smärtfri död i stället för att hålla dem vid liv på vårdinrättningar.

Det är just frågeställningar

som dessa, som gav upphov till naturrättens förnyade aktualitet under efterkrigstiden. Naturrätten innebär att det finns vissa saker, som är rätt och fel, alldeles oavsett vad man kan samla en majoritet för. Den som äger exempelvis en fastighet har rätt till sin fastighet, inte därför att riksdagen så beslutat utan därför att han har rätt till den.Det naturrättsliga tänkandet håller nu på att ersätta det värderelativistiska, som tidigare rått i Sverige. Detta är en följd av Europa-integrationen. I Högsta Domstolen arbetar man nu grundligt med att anpassa svensk rätt till naturrättens förutsättningar.

Det är till sist

människosynen det handlar om. Frågan är nämligen om det vi kallar ”förnuft” är människans enda och högsta kunskapsmöjlighet. Nästa fråga är hur långt man når med det man beskrivit som förnuft. Ytliga filosofer – som Voltaire och Marx – kan framstå som optimister, men det tycks som om de djupaste tänkarna på förnuftets väg endast nått till pessimism, när de nått som längst.Värderelativismen är just en form av pessimism. Man ger upp, det tycks inte varit möjligt att säga något allmängiltigt om gott och ont. Georg Henrik von Wright har sagt: ”Det är alltid de starkare förnuftsskälen, som talar för pessimismen.”

Orsaken till denna

kunskapspessimism är en pessimistisk människosyn. Man tror inte att människan har en kapacitet att uppfatta objektiva värden, alltså inte heller gott och ont. Man förnekar med andra ord att människan har ett samvete. Värderelativismen är en ”desperatio hominis” – en förtvivlan om människan.Men livet självt är märkligt nog optimistiskt, tvärtemot allt förnuft. Livet vill leva och föröka sig. Utifrån detta enkla faktum kan det vara skäl att fråga sig, om det finns en djupare insikt och en större verklighet än den vi kan mäta med det vi kallar förnuft.

Fler artiklar från Debatt