23 april 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Kyrkor måste våga mer i aidskampen

I dag, 1 december 2006, är det fjärde gången jag är med och firar Världsaidsdagen som svensk hiv- och aidsambassadör. Jag blev hösten 2003 ambassadör med denna särskilda uppgift när Sverige beslutade att sätta hiv och aids högt på dagordningen för svenskt utvecklingssamarbete. För det är hiv och aids utanför Sveriges gränser som är mitt uppdrag: i Afrika, Asien, Latinamerika och, i ökande grad, Östeuropa.Men jag har under dessa år också lärt mig mycket om hiv och aids i Sverige, har mött många nya vänner som lever med sjukdomen och också insett att situationen här hemma och i länder långt borta inte alltid är helt olika.En dag som denna lyfts hiv och aids särskilt fram, i möten människor emellan, i samtal och upprop. Vi nämner de kända talen, de 40 miljonerna smittade, de 4 miljoner som nysmittas varje år och de 3 miljoner som dör under samma tid. Per dag, en dag som denna, innebär detta 11000 smittade och 8000 döda. Vi påminns om de 15 miljoner föräldralösa barnen, en siffra som kommer att stiga till 20 miljoner bara i södra Afrika inom en snar framtid.Vi kan också en dag som denna glädjas över gjorda framsteg, att allt fler människor även fattiga länder har möjlighet att få bromsmediciner, att tillväxten av smittan tycks plana ut och till och med avta i vissa länder. Men trots dessa framsteg ser vi att av de 6 miljoner människor som skulle behöva bromsmediciner är det bara 1,6 miljoner som får det, och trots en positiv utveckling för smittspridningen i vissa länder och områden är de totala smittotalen globalt sett större än någonsin förr.Två tydliga trender kännetecknar utvecklingen. Den ena är epidemins globalisering, hiv och aids är inte längre bara ett afrikanskt problem, det är en global utmaning som möter oss alla. Både vad gäller smittspridning och utbredning av hiv och aids ser vi en allvarlig utveckling i länder som Estland, Ryssland och Ukraina. Och redovisade fakta för delar av Asien är skrämmande.Den andra trenden är det vi brukar kalla epidemins feminisering, att den alltmer drabbar kvinnor och unga flickor. Detta gäller hela världen men framför allt Afrika där 60 procent av alla smittade är kvinnor. För den unga flickan i Afrika är situationen än värre, risken att hon smittas kan vara både två och tre gånger större än för en ung man.Vad kan vi då göra, för att stötta dem som redan lever med hiv och aids, och för att hjälpa dem som ännu inte är smittade? Hur kan vi erbjuda vård och behandling, hur kan vi stödja det förebyggande arbetet? Svaret är inte enkelt, då epidemin inte heller är enkel.Men klart är att det behövs resurser, och att det behövs många aktörer. Sveriges regering är mycket tydlig i sitt budskap, att med politiskt stöd och statliga medel vara tongivande i kampen mot hiv och aids. Men också att många andra krafter behövs, i de drabbade länderna, och hos svenska och internationella enskilda organisationer.Kyrkor och samfund kan här spela en central roll. Vid sidan av skolor och arbetsplatser är förmodligen kyrkor och samfund det mest utvecklade nätverket i många av de hårdast drabbade länderna.Vi ser i dag att kyrkor och samfund gör stora insatser för att hjälpa dem som redan är sjuka. Man vårdar och tröstar. Men vi ser också att det blir mycket svårare för många kyrkor och samfund när det gäller att ta tag i det förebyggande arbetet, det arbete som måste bygga på allt det som ligger bakom hiv och aids.För hiv och aids är komplext. Det handlar om sexualitet och jämställdhet, om våld, människohandel och drogmissbruk. Och det handlar om den fulla respekten för de mänskliga rättigheterna, om män som har sex med män, om rätten att bestämma över sin egen kropp, om unga människor rätt till information, kunskap och stöd, rätt att ta egna väl underbyggda beslut, att inte bli utsatta för förenklade budskap och påbud. Och det handlar om tillgång till kondomer.I allt detta kan kyrkor och samfund spela en avgörande roll. Men det kräver att fler vågar ta tag i det förebyggande arbetet, att fler vågar tala om saker man tidigare inte gjort. Och inte bara tala utan också agera. Först då kommer kyrkor och samfunds verkliga potential att visa sig. Först då kommer de att bidra fullt ut i både det vårdande arbetet och i det förebyggande, först då kommer kyrkor och samfund att bli en verklig aktör i kampen mot stigma och diskriminering.I detta ligger den stora utmaningen, för kyrkor och samfund i Sverige, för kyrkor och samfund i de drabbade länderna, och i samarbetet dem emellan.

Fler artiklar från Debatt