Samhället står
i en ständig utveckling - oftast till det bättre. Ibland går dock utvecklingen så fort att grundmeningen med livet förloras. En vikig grundtanke måste vara att de barn som finns i ett samhälle ska få allt de behöver för att bli trygga och kunna arbeta på sin utveckling i sin egen takt. Poängen med det är att de i sin tur ska bli trygga vuxna, som kan ge sina barn det de behöver och så vidare.En sida av samhällsutvecklingen har lett till att familjenätverken sönderdelats och till att familjens tid tillsammans med barnen har krympt. Om detta är en lycklig lösning eller inte kan var och en själv bedöma. Samtidigt har globaliseringen inverkat på familjebilden. I takt med att vi blir mer rörliga hamnar ofta familjens medlemmar på långt avstånd från varandra.Barnen är de som fått ta största smällen när få har tid med dem och när de har färre vuxna som de känner sig trygga hos. Det finns otaliga rapporter som pekar på stor konsumtion av antidepressiva medel bland barn och unga, om hur många självmord och självmordsförsök som samma grupp står för, om mobbning och utanförskap med mera. Detta talar om för oss vuxna att vi har misslyckats med en av de viktigaste uppgifterna, att skapa förutsättningar för barn att få känna sig trygga och behövda.
Det kan nu
vara dags att börja omformulera modellen för barnens omvärld. Här gäller det att tänka i nya banor. En sådan omformulering av flera bör gälla föräldraförsäkringen. Att kvotera tiden iföräldraförsäkringen så att mamman inte kan ta över pappans tid, som vänstern vill, handlar inte om en utveckling i rätt riktning för att kunna tillfredställa barns behov, om pappan inte kan eller vill ta ut sina dagar.Det handlar om att staten vet bäst och att föräldrarna ska ”hjälpas” att välja på ”rätt” sätt. Den enda som straffas om pappan inte tar sin del är barnet, som då får ännu mindre tid med sina föräldrar. Istället behöver vi tänka i nya och tillåtande banor utifrån barnets perspektiv. Vad behöver ett litet barn? Jo, en liten grupp människor, sitt släktnätverk, som finns runtom det och som barnet känner trygghet hos och litar på, personer som inte är utbytbara. Kan inte den ena finnas till hands, så kan den andra. Så var det förr när generationerna levde närmare varandra. Vi varken kan eller ska gå tillbaka dit, men vi behöver hitta nya sätt för att skapa det positiva sammanhang som barn bör få befinna sig i.
Ett enkelt sätt
är att skapa samband och trygghet för barnen är att ge föräldrarna valmöjlighet att överlåta delar av sin föräldrapenning på far- och morföräldrar eller någon annan som ingår i den nära familjen. Någon som barnet betyder mycket för.Detta är en lösning som samtliga parter vinner på. Det finns många far- och morföräldrar som kanske bor långt från barnbarnen eller har långa dagar på jobbet och lite fri tid, som skulle välkomna en chans att få lära känna sina barnbarn bättre. Barnet får fler vuxna att förlita sig till och får en tryggare omvärld.
Den nära kontakten
mellan den äldre och yngre generationen har dessutom under alla tider varit en källa till lärande om livet, som kan hjälpa till att ge barn och ungdomar den inre trygghet som så väl behövs i dagens samhälle, där allt skiftar så rasande fort. Föräldrarna kan lugnt gå till jobbet medan ettåringen får vara kvar hemma och bli ompysslad, kramad och älskad av ytterligare en vuxen.Det finns ett grundläggande tankefel när det gäller föräldraförsäkringen och det är att det är föräldrarnas dagar. Det borde istället vara barnets dagar, för föräldraförsäkringen är ju till för att skapa förutsättningar för att barnen ska få ett tryggt omhändertagande under sin första levnadstid. Med den insikten är det enkelt att ge fler i barnets nära familj möjligheten att hjälpa till att skapa den trygga grunden.Det kan också resultera i trygghet för den äldre generationen som på det här sättet fått sitt släktnätverk utökat. Detta kan komma väl till pass när de blir äldreäldre och behöver stöd och hjälp och inte vill bli ensamma på ”hemmet”.