20 oktober 2020

En tidning på kristen grund



Debatt

Det är missionens uppdrag att vinna själar

Under rubriken
”Sidabidrag ingen risk för missionen” skriver Maud Andersson och Birger Thureson i Dagen 12/1 om den svenska pingströrelsens diakonala mission.
Först vill jag ge ett erkännande till det gedigna arbete som utförs via PMU Interlife. Jag vet med vilket engagemang och nit som PMU-personalen betjänar människor i all sorts nöd. Och utan tvekan mår vår värld dåligt just nu. Katastroferna avlöser varandra. Hjälpinsatser behövs.
Samtidigt som PMU växer med våldsam fart och numera förvaltar omkring 100 miljoner kronor om året har den evangeliska missionen minskat dramatiskt under den senaste tioårsperioden. Obalansen mellan evangelisk och social mission som borde tända åtskilliga varningslampor hos Pingst FFS.
I broschyren ”Ett enda folk” försöker PMU att knyta ihop sin diakonala mission med en missionsteologi som grundar sig på Kristi försoningsverk och hans missionsbefallning. Så långt är allt gott och väl.
I alla verksamhetsgrenar
inom den diakonala missionen får inte själavinnandet bara vara en tanke i en missionsteologisk text. Det måste vara den diakonala missionens ultimativa prioritet. För mission är helt och hållet ett Andens verk, där vi tvingas ut ur våra kyrkor för att rädda människorna från evig förtappelse. Endast med den övergripande målsättningen kan den diakonala missionen fullfölja sin uppgift.
I ”Ett enda folk”, försvinner tyvärr själavinnandet i utvecklingsprojekt och opinionsbildande idéer som knappast hör till den evangeliska missionen. Att jobba med demokratiprocesser, länders skuldfrågor, internationella handelsfrågor och så vidare hör snarare till politiken än till missionens uppdrag.
Samtidigt som jag
skriver de här raderna föds det mängder av människor som de kristna kyrkorna aldrig kommer att nå om vi inte omprioriterar vår mission. Vi har bara ett enda uppdrag och det är att se till att människorna ändrar sin hjärteinställning och vänder om mot Gud i tro på Kristus som deras frälsare. Samtidigt krymper tiden, eftersom Jesus kommer snart.
Naturligtvis ska vi
ha materiell omsorg om människor så långt vi kan. Men vi ska ha som målsättning att rädda människor från något som är värre än en skrikande mage - nämligen faran att gå evigt förlorad. Därför bör bidragen först och främst befrämja partnerkyrkorna i deras kamp för människornas eviga och andliga väl.
En av vår tids största missionsmän, K P Yohannan från Indien, visar i sin bok ”Revolution in World Missions” hur västvärldens kyrkor till stora delar missförstått sitt missionsuppdrag. Han riktar skarp kritik mot de mängder av sociala projekt som inte nämnvärt påverkat människors andliga situation, men däremot skapat missionscentra som slukat miljontals kronor och begränsat missionärerna i deras uppgift att nå människorna med frälsningens budskap.
Vi måste komma tillbaka till en fungerande och själavinnande mission vars framgång inte mäts i projekt utan i människor som undkommer helvetets kval.
Fler artiklar