03 mars 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

När fasaden rasar öppnas kyrkan

I Citykyrkans,
Västerås, behandlingsprogram för missbruk var det en man som sa mig sanningen om mitt liv i onsdags. Min roll var att vara behandlare och etisk rådgivare. Han var en del av gruppen i tolvstegsbehandlingen. Han har varit alkoholmissbrukare sedan barnsben. Han riktade sitt finger mot mig och sa det jag redan visste, sanningen som jag inte ville möta. Vem är frisk och vem är sjuk?
På samhällets skuggsida bland varje orts utslagna och utsatta befinner sig konstnärer, byggarbetare, socialarbetare, pappor, mammor, musiker, maskrosbarn och finländsk arbetskrafts inflyttning. Längs vägen har något brustit och livet blev inte välklätt och propert.
Deras fasad har redan rasat.
I det övre samhället håller vi fasaden uppe. Att erkänna brist, aktivt ta ansvar för sin brustenhet och välkomna en process av inre helande och personlig mognad kostar på och många av oss undviker den. En teori jag prövar mot det jag möter i Västerås är om det är fler människor utanför kyrkan som är beredda att möta sin smärta från barndomen, än det finns öppenhet till det i kyrkan. Risken är ju i så fall uppenbar att de som inte säger sig ha en kristen tro har vuxit längre som människor än de som har fastnat i kyrkans garn. Vår fasad står kvar.
Självklart har Gud
alltid använt sin frihet att verka utanför det vi har kallat för kyrkan och församlingen. Själva grundtanken i Jesus koncept av Guds rike bygger på förståelsen att hela världen är Herrens (Ps. 24:1) och att den kristna tron är en återupprättelse av skapelsen. Den centralistiska hållningen i kyrkan skapar en verksamhet där man säger ”Kom till oss och väx”. Medan hela Nya testamentet (och även delar av Gamla testamentet) i Bibeln fokuserar ”Gå ut och gör alla till lärjungar”. Likt Jesusbarnet som ligger oskyddad på bädd bland de fattiga så kallar Gud sin kyrka att leva synligt, närvarande och integrerat i världen.
Synligt.
Under århundraden har kyrkobyggnaden varit den mest synliga aspekten av kyrkan. Hur gör vi ifall vi inte har någon fasad av murbruk och panel? Vilken kyrka är det som Bibeln pratar om? Är det kyrkobyggnaden eller Guds folk? Det som mer än något annat återigen kan ge Gud ett ansikte i västvärlden är människor som har försonats med sig själva, sin Gud och skapelsen.
Närvarande.
Kyrkan som väntar på gäster kan i den postmoderna tiden få vänta förgäves. Jesus bröt mot sin tids centralisering till de ”godkända” platserna att vistas på. Han umgicks med syndare, prostituerade, rituellt orena, kvinnor, hedningar, sjuka - och döda! Den judiska världen var inte tillräcklig för att behålla honom. Han var beredd att gå genom dödsriket för att leta efter en av dessa Guds mest älskade barn.
Integrerat.
Under 1900-talet byggde frikyrkan upp skrank och gränser för att skapa den rena församlingen. Vem som var innanför och utanför var solklart. Dagens samhälle är helt annorlunda, därför behöver också kyrkan få bli helt annorlunda. Människor i min ålder i Sverige är skeptiska till att gå i kyrkan, gå med i föreningar och utöva ideologiska övningar kollektivt. Alla 70-talister har värderingar och normer. Men de är privat utformade och behöver inte alltid vara logiskt sammanhängande.
I bergspredikan i Matteus evangelium ger Jesus en pedagogisk modell som kan passa för evangelisation i den postmoderna eran.
Efter att han har satt sig på berget och hans lärjungar har satt sig närmast, så sluter människor upp från när och fjärran. Inga staket. Var gränsen går är oklart. Rörelsen blir: Vi tar ett steg närmare Jesus och lyssnar vad han har att säga oss. Den rörelsen är ett av de mest uppmuntrande hoppen för den kristna tron i Sverige i dag.
Fler artiklar från Debatt