18 maj 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Lås inte fast Afrika i fattigdom!

Afrika, liksom
Karibien och Stillahavsländerna, har tidigare haft särskilda förmåner för att sälja produkter på EU:s marknad. På senare år har förmånerna för dessa små ekonomier ifrågasatts inom Världshandelsorganisationen WTO. Vid 2007 utgång måste nya WTO-anpassade avtal ligga klara. Tidspressen är stor och det finns inga signaler om att EU är berett att ompröva sin inställning till hur avtalen bör vara utformade.
Den snäva tidtabellen är ett stort problem för länderna i Afrika. Under stor tidspress ska de ta ställning till avtalen och analysera vilka konsekvenser de föreslagna handelsavtalen kan komma att få för deras egna marknader. Ett annat stort problem är att avtalen innehåller flera förslag som allvarligt kan skada Afrikas försök att ta steget från råvaruproduktion till att utveckla en inhemsk industri.
Med den europeiska relationen till Afrika i bagaget är det inte mer än rätt att EU-förhandlarna slår till bromsen och lyssnar till vad representanter för de fattiga länderna och deras folk har att säga. EU bör inte än en gång skapa sin egen agenda. Ett exempel på EU:s arrogans är att EU:s biståndskommissionär Louis Michelle under ett möte i mars 2007 avfärdade oberoende utvärderingar av hur handelsavtalen kan påverka Afrikas marknader som nonsens.
De regler som
finns för regionala handelsavtal inom WTO är framför allt anpassade för handel mellan lika parter, jämnstarka i ekonomisk potential och utveckling. I de sammanhangen är det rimligt att kräva ömsesidiga åtaganden. Men de avtalsförslag som diskuteras i det här fallet innebär att på samma sätt som afrikanska varor fritt ska få tillträde till EU, ska europeiska varor få fritt tillträde till marknaderna i Afrika. Produkter från EU, som dessutom ofta producerats med stora subventioner, skulle kunna undergräva de fattiga ländernas industri, jordbruk och utveckling.
När ska vi inse att det är djupt omoraliskt att gång på gång kräva liberalisering av afrikanska marknader när våra producenter i kraft av produktionsstöd från EU sitter med enorma konkurrensfördelar? Hur kan vi samtidigt kräva att afrikanska och så mycket mer utsatta bönder ska välkomna att Afrika öppnar sina marknader?
I de regionala handelsavtalen är det tydligt att EU har för avsikt att driva igenom flera kontroversiella avtal som utvecklingsländerna vägrat acceptera i WTO. Man vill föra in de investeringsavtal som utsatts för kraftig kritik för att huvudsakligen stärka de stora företagens rättigheter och minska fattiga länders möjlighet att bedriva en aktiv utvecklingspolitik. Sådana investeringsavtal skulle till exempel göra det svårt för fattiga länder att ställa krav på utländska investerare för att försäkra att de bidrar till utveckling.
Sverige bör
använda sitt inflytande inom EU för att få EU-kommissionen att sluta missbruka sin maktposition i förhandlingarna om handelsavtal. Det är djupt omoraliskt och oacceptabelt att förhandlarna använder löften om bistånd och hot om uteblivet marknadstillträde som påtryckningsmedel för att få de afrikanska länderna att gå med på avtalen. EU måste i stället lyssna och säkerställa att de regionala handelsavtalen verkligen gynnar en rättvis och hållbar utveckling.
Europas historia i Afrika är på många sätt mörk, men svenska kyrkor har en delvis annorlunda relation till Afrika. Det finns en lång tradition inom svensk kristenhet av att ställa sig på de svagas sida - för rättfärdigheten och rättvisans skull. Kyrkornas historia på den afrikanska kontinenten är att vara en motkraft mot exploatering av Afrikas folk och naturresurser.
Därför vill vi
uppmana kyrkorna att även i fortsättningen vara en aktiv part i arbetet mot ekonomiska orättvisor och exploatering av fattiga afrikanska länder. Det behövdes då, och det behövs än. Ett orättvist utformat handelsavtal riskerar att låsa fast Afrika i fattigdom - det vore djupt orättfärdigt.


Francis Ngambi, Economic Justice Network, ett nätverk som samlar kyrkor och kristna organisationer i elva afrikanska länder söder om Sahara
Bo Forsberg, generalsekreterare, Diakonia
Fler artiklar från Debatt