03 mars 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Kristna måste våga bli en motkraft

Med stigande vrede
läser jag om de ökande könssjukdomarna och aborterna, om de tafatta uttalandena om hur man skyddar sig och om det växande alkoholintaget och dess roll i sammanhanget. Situationen liknar alltmer den som jag mötte under mina många vistelser i det kommunistiska Östeuropa.
Kommunismen behandlade ju den enskilda människan som ett medel, ja ofta som en avfallsprodukt, på vägen mot det fullkomliga samhället. I vår kultur är det andra ideologier som driver på utvecklingen: individualismen, egoismen, hedonismen (”ingen moralist ska få ta ifrån mig min personliga möjlighet till njutning”) och även frågan om jämställdhet. (”I dag dricker flickor nästan lika mycket alkohol som pojkar. Det är också vedertaget att flickorna gör erövringar”). Och så har vi också medierna som alltid hetsar opinionen åt samma håll.
Borde inte kristenheten
vara den stora motkraften? Den är så förvånansvärt tyst. Och det är kanske inte underligt. Den skulle naturligtvis bli förlöjligad, som vanligt. Men även där har tidens alla ideologier fått fäste. Och kristenheten har tidigare tyvärr ofta förvärrat de enskilda människornas problem genom kärlekslös moralism. Dagens situation är kanske delvis en reaktion på äldre generationers lidanden, inte minst i sina församlingar.
Jag har dock sett kristna ta itu med problem som dessa på ett konstruktivt sätt. 1986 deltog jag i ett två veckor långt Oas-läger i södra Polen. Polackerna hade en beundransvärd motståndskraft mot den då rådande kommunismen. Varje år deltog 70 000 människor i dessa, givetvis förbjudna, läger.
Det gavs gedigen
bibelundervisning hela dagarna. Det vandrade också lärare från läger till läger för att undervisa om speciella ämnen. En dag fick vi möta en kvinna som visade sig vara ledare för ”Armén mot alkohol och narkotika”. Vi fick veta att Polen vid denna tid hade fem miljoner alkoholister. De flesta familjer var mycket trångbodda. Att ha en alkoholist i familjen var en total katastrof.
Kommunismen uppmuntrade alkoholism. Många fick gratis alkohol på arbetsplatsen. Därigenom sökte man få fram ett fogligt folk som inte orkade tänka själva eller protestera.
Varje speciallärare inledde med en lektion om människans helighet. Människan är skapad till Guds avbild. Hon är Jesu Kristi medarbetare och medarvinge, en lem i Kristi kropp. Våra kroppar är den helige Andes tempel. Vi kan därför inte använda dem till vad som helst.
Vi fick höra gripande vittnesbörd från deltagare, både män och kvinnor, som varit svårt alkoholiserade men som rest sig och börjat ett nytt liv. Dagen avslutades med att alla fick ett dokument att fylla i (frivilligt): ”Jag lovar att under x år helt avstå från alkohol och narkotika.” Man kunde ange ett år om man var ”nybörjare” eller fem år om man redan prövat på och kände sig säker. Till en gudstjänst kom några dagar senare självaste biskopen. Alla som undertecknat sitt dokument fick högtidligen överlämna detta till honom som ett slags löftesoffer. Jag räknade till mer än två tusen personer, i stort sett alla lägrets vuxna och äldre ungdomar.
Den andra läraren i denna kategori var gynekolog. Aldrig har jag fått en så gedigen sexualundervisning som den dagen. Inklusive undervisning om naturlig familjeplanering och sexuell avhållsamhet utanför äktenskapet - det oslagbara sättet att undvika både könssjukdomar och oönskad graviditet. Eftersom min kropp är den helige Andes tempel kan den inte slängas ut till vem som helst. Det handlar ju om självkänsla och integritet också. Hur byggs den upp hos de unga i dag?
Aldrig glömmer
jag heller filmen om olika abortmetoder. Många män gick ut och kräktes när den visades. Kvinnorna tog det hela mer sakligt. Jämställdhet i all ära, men det är faktiskt kvinnorna som bär barnen i sitt sköte, som föder och som ammar dem. Skaparen har givit kvinnan det enorma uppdraget att lägga den första och viktigaste grunden för varenda människas liv, en grund utan vilken inget friskt, normalt liv är möjligt.
Det är oftast
kvinnan som lider mest när det går fel. En abort är inte vilken operation som helst, fast man försöker inbilla människor det. I min själavård möter jag dem som aldrig glömmer sitt barn. Som har svårt att se barn och ungdomar i just den ålder som deras barn skulle ha varit i. De får ge namn åt sitt barn, vilket de för övrigt ofta redan gjort i hemlighet, och överlämna det till Jesus i väntan på att en dag få möta det i himlen. Detta medför alltid en stor lättnad.
Jag möter också män och kvinnor vilkas tidigare förhållanden stör deras relation i dag. Som aldrig helt och fullt kan lita på den andre, ge sig själva till den andre. Vilken tragedi - också för efterföljande generationer!
Som jag ser det måste vi kristna i vårt kulturområde ta ett ordentligt tag i dessa frågor, och då med början bland våra egna medlemmar. Men det måste göras kärleksfullt och seriöst, och utan fördömanden.
Fler artiklar från Debatt