15 maj 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Gudstjänsten måste ha både Gud och människor i fokus

I sin artikel
(3 aug) kritiserar Sigfrid Deminger den rådande lovsångstrenden. Jag håller med honom om att det finns mycket i dagens lovsång som inte är bra. Deminger nämner en självupptagenhet som jag ibland har tyckt mig se, särskilt i vissa texter där lovsången handlar mer om oss och vår kärlek till Gud än om Gud själv. Den tendensen tror jag att vi som lovsångsledare måste vara medvetna om och kämpa emot.Jag utgår ifrån att det också finns ovishet och orena motiv bland lovsångsledare, eftersom också vi är människor. Att Deminger reagerar över sådant som är fel ser jag som sunt och nödvändigt i församlingen.Deminger efterlyser också större allmängiltighet i sången och musiken, eftersom ”människors brottning med tron ter sig så olika”. Jag får intrycket av att han vill att alla ska kunna ta till sig något i gudstjänsten och att gudstjänstmusiken därför i många fall måste breddas från att gälla endast lovsång.Även här tror jag att Demingers tankar är värda att lyssna in. Det kan nämligen vara så att vi i vår iver att leda församlingen in i tillbedjan har betonat lovsången på bekostnad av undervisande sång och vittnesbördssånger. Nya testamentets undervisning tycks vara att musiken har två syften i församlingen - undervisning och tillbedjan: ”Lär och vägled varandra med psalmer, hymner och andlig sång i kraft av nåden, och sjung Guds lov i era hjärtan.” (Kol 3:16)Jag får en känsla av att Deminger missförstår lovsångskulturens yttringar, varför det också blir lätt att döma ut hela tanken med församlingens lovsång. Det gör mig bekymrad.
Moderna lovsångsledare
beter sig inte på samma sätt som sångledare har gjort genom åren, det är sant. Men det behöver inte betyda att lovsångsledare per definition är omogna och självupptagna människor med en osund kärlek till rampljuset.Det kanske är så enkelt att yngre människor har ett annat sätt att uppträda än till exempel strängmusikledarna när det begav sig. Vi är alla barn av vår tid.Det är inte heller säkert att lovsångsledarna främst har tagit intryck av amerikanska predikanter med stort ego. De kan lika gärna ha tagit intryck av kung David, som med all makt dansade inför Gud och gjorde sig till åtlöje inför människor på köpet. Jag menar att man bör vara försiktig när man bedömer andra, och försäkra sig om att man skiljer på en människas hjärta och hennes stil.
Frågan om lovsång
i församlingen hör tätt samman med den gudstjänstsyn som präglar våra tankar. Därför blir min fråga till Deminger och andra skeptiker: har vi gudstjänster för människors skull, för Guds skull, eller både och?Jag menar att gudstjänsten alltid måste ha både Gud och människor i fokus. Om vi formar vår sångrepertoar utifrån ett ensidigt människoperspektiv (allt det vi gör i gudstjänsten finns till för människans skull) kan lovsången lätt reduceras till en överflödig programpunkt som man inte behöver engagera sig i.Om vi däremot firar gudstjänst för Guds och människors skull får musiken ett tvåfaldigt syfte -människors uppbyggelse och Guds ära. Med en sådan utgångspunkt blir lovsången ett oumbärligt inslag i gudstjänsten, eftersom vi som Guds folk blir en del av den lovsång som ständigt ljuder genom himlarymderna. Vi blir en del av något större - den skara av myriaders myriader som gör tjänst inför Gud - Gudstjänst!
Frågan om lovsång
i gudstjänstlivet är för stor för att vi ska hafsa över den. Som jag ser det vore det ett stort misstag att stryka lovsång från agendan bara för att många inte tagit den till sig.Bibeln är tydlig i sin uppmaning till Guds folk att lova Gud, och både den judiska och den kristna traditionen bygger på att Guds folk kommer tillsammans för att tillbe Herren!Utmaningen ligger i att lova Gud med ett hjärta och en själ, trots församlingens brister och trots våra olikheter.
Fler artiklar från Debatt