16 juni 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Vara sambo är inte en kristen livsstil

Tidsandan och samhällskulturen krockar fullständigt med den kristna synen på äktenskap. Men de kristna idealen är inte så märkliga. De allra flesta människor vill helst leva i ett troget och livslångt sexuellt förhållande.

Samlevnaden mellan
man och kvinna har förändrats dramatiskt under några få år. Går vi 45-60 år tillbaka i tiden var sambo ovanligt, och förekom knappast i kristna sammanhang.
Den världsberömde ateisten och filosofiprofessorn Bertrand Russell var en av sambokulturens förkämpar för cirka 100 år sedan. Han lanserade idén om ”proväktenskap”. Han tyckte att det var klokt att bo ihop och leva som ett äktenskap innan man tog steget fullt ut och officiellt gifte sig. Russell var en av de stora motståndarna mot den kristna traditionen, och tyckte att man skulle skrota det kristna äktenskapsbegreppet.
Russells proväktenskap har helt bejakats i den västerländska kulturen, men har inte lett till några stabilare äktenskap. All erfarenhet och forskning visar att där samboformen är utbredd är också skilsmässorna vanligare. Inställningen att leva tillsammans på prov, att älska varandra så länge det håller, tycks samboparet ta med sig in i äktenskapet.

Den kristna kyrkan
har i två tusen år värnat om äktenskapet. Att en man och kvinna börjar leva tillsammans i samband med att man gifter sig. Äktenskapet är inte bara en privatsak, man flyttar inte bara ihop, utan det är en offentlig och juridisk handling. En man ska överge sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru läser vi i skapelseberättelsen. En ny familjebildning sker, det görs öppet och offentligt, åtskilliga bibeltexter handlar om bröllop och bröllopsfester. När Paulus skriver att det är bättre att gifta sig än att vara upptänd av begär, visar han att det sexuella samlivet hör till äktenskapet.
Ofta uppfattas de kristna normerna som livsförnekande asketism. Jag tycker att det förhåller sig tvärtom. Eftersom vi anser att kärleken och sexualiteten är så viktiga vill vi att dessa Guds gåvor ska fungera inom de ramar och riktlinjer som Gud har bestämt, nämligen äktenskapet. I det kristna tänkandet är kärlek och sexualitet sammankopplat med förbundskärlek, en förpliktande överlåtelse att älska varandra i nöd och lust. Amerikanska undersökningar visar att de som har bäst sexliv är de som lever i trogna och livslånga äktenskap.
Att Gud har skickat med en bruksanvisning för sina gåvor gör inte gåvorna begränsade eller mindre. Det är trygghet att köra på motorvägen och veta att det gäller vissa trafikregler. Samma sak gäller för det sexuella samlivet.
Nu krockar tidsandan och samhällskulturen fullständigt med denna kristna grundsyn. Som kristna behöver vi förstå tidsandan och vi är kallade till att leva i världen, inte dra oss undan den. Men att vara lärjunge till Jesus, en efterföljare, är det centrala för den troende. Bibeln och den samlade kristna traditionen och erfarenheten är självklara riktlinjer för den troende i hur man ska leva när det gäller kärlek och samliv.

Detta var grunden
för väckelserörelserna och frikyrkornas framväxt. Man ville ha en församling av troende som också medvetet levde som kristna. När vi gör om de moderna frikyrkorna till folkkyrkor med mycket högt i tak när det gäller livsstil och där det inte finns någon tydlig undervisning om hur vi ska leva som kristna, bryter vi med hela frikyrkorörelsens arv.
Tyvärr ser vi hur sekulariseringen slår igenom långt in i kristna led även med en hög bekännelse när det gäller bibeltrohet. Ingen vill ha tillbaka snäva syndakataloger, men jag tror att vi behöver ha tillbaka mycket mer av lärjungaskapstänkandet, att vara kristen handlar om att följa Jesus, och hans undervisning utmanar oss på alla livets områden.

Min erfarenhet
efter många år som pastor i Stockholm är att det är mycket viktigt att undervisa om den kristna äktenskapssynen för dem som kommer till tro och helt saknar kristen bakgrund. Jag har många gånger förvånats över hur snabbt de nyomvända anammar en kristen syn istället för sambokulturen. Har haft förmånen att viga ett antal par som levt som sambo men kommit fram till att man ska gifta sig, på grund av sin kristna tro.
Vi måste dock på ett kärleksfullt sätt och med tålamod förmedla den kristna undervisningen. Att vara lärjunge är en process, den kristna församlingen ska vara tydlig i sin undervisning men samtidigt en öppen famn för människor som söker sig till Kristus från alla tänkbara bakgrunder.
I vissa frikyrkor har man accepterat sambokulturen. Ett argument man ibland hör är att sambo inte stämmer med kristna ideal, men vem vill döma, varför lyfta ut denna fråga, när vi ändå har så svårt att leva som kristna lärjungar. Äktenskapsfrågorna och sexualiteten är inga perifera kristna frågor. Äktenskapet liknar förhållandet mellan Kristus och församlingen i Nya testamentet. Att en man och en kvinna blir ett kött är inte en bagatell. Självklart ska undervisningen i församlingen täcka in helheten av Nya testamentets livsstil.
De kristna idealen är inte heller så märkliga. De allra flesta människor vill helst leva i ett troget och livslångt sexuellt förhållande. De flesta tycker också att man inte ska hoppa i säng med någon utan att det finns en stabil relation. Det är egentligen detta den kristna äktenskapssynen handlar om.
Är sambolivsstilen förenligt med ett radikalt kristet lärjungaskap och en efterföljelse av Jesus? Jag tycker att svaret på frågan är ett självklart nej.
Fler artiklar från Debatt