28 februari 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Kyrkofäderna efterlämnar ingen enhetlig kristen syn


I Dagen 11 januari 2008 skriver Peter Halldorf under vinjetten Jaha om kyrkofädernas betydelse. Jag håller med om att den kristna församlingen behöver ledare, och att kyrkofäderna behöver studeras av oss senare tids kristna. Givetvis är kyrkofädernas period (cirka 100-800-talet) viktig för kristendomens framväxt, men jag tycker inte att de i allt var goda ledare. Jag menar att kyrkofäderna måste kunna utvärderas och deras roll inte romantiseras.

Hur man än vrider och vänder på orden återstår ändå det faktum att den hellenistiska kulturen djupt kom att prägla de kristendomsformer som kännetecknar fornkyrkan. Aposteln Petrus skulle exempelvis knappast känna igen sig i Augustinus identifiering av Kyrkan som Gudsriket. Inte heller Gregorius av Nyssa skulle få medhåll av Jesus i sin nyplatonska tolkning av Gudsriket. Den urkristna (läs Nya testamentet) visionen om Gudsriket manifesterat på jorden marginaliserades med tiden. Kyrkofäder som omfattade den visionen, som exempelvis Justinus Martyren, Irenaeus och Tertullianus, visade sig tillhöra en utdöende grupp bland fäderna. Här kan man nog tala om att ett judiskt arv kvävts av hellenismen. Det är väckelserörelser vid sidan av den etablerade Kyrkan som bär detta eskatologiska arv vidare genom medeltiden.


Vi har mycket att lära av kyrkofäderna och deras brottning med samtiden men jag ser inte att detta måste innebära att vi behöver identifiera oss med dem i allt. Vi måste ha frihet att utvärdera deras liv och teologi i ljuset av Skriften. Exempelvis är det viktigt att tydligt distansera sig från den lära som med tiden kom att dominera Kyrkans tänkande, nämligen ersättningsteologin som hävdar att Kyrkan ersatt det judiska folket.

Att Kyrkans män öppnade för antikens antijudiska inställning, speglas exempelvis i Chrysostomos predikningar i Antiochia åren 386-387 där han bedyrar sin aversion (hat) mot judarna. I den urkristna tiden kunde judar som kommit till tro på Jesus fortsätta leva som judar. Men med tiden blev de inte bejakade i Kyrkan. Hieronymos (347-420) skriver: judiska ceremonier är för kristna både skadliga och ödesdigra - var och en som utför dem, vare sig han är född jude eller hedning, ska kastas i fördärvets grop. Man måste vara tydlig mot alla former av kristna antijudiska attityder, och även kunna erkänna att namnkunniga kyrkofäder som präglat hela kyrkotraditioner här var fundamentalt fel i läran.


Judekristna påverkade givetvis Kyrkan trots att de inte bejakades av kyrkofäderna. Detsamma kunde gälla väckelserörelser som bevarade den karismatiska kristendomsform som kännetecknade exempelvis Paulus brev. Trots att kyrkofäder givetvis fortsatt undervisade om Anden, är det ämbetsteologin som präglar deras syn på tjänsterna snarare än karismatiken. Trenden går i riktning åt att den som vigts i rätt ordning kan tjäna församlingen, snarare än den som är buren av Andens gåvor. I Kyrkans historia etablerades uppfattningen att Andens nådegåvor var primitiva och ersattes med kyrkans ämbeten. Inte för inte talar teologer om sessationalism, att Andens gåvor inte behövdes längre när Kyrkans ämbeten/hierarki vuxit fram. Ämbetssynen hänger även samman med den förändrade nattvardssynen. När nattvarden uppfattas som ett offer förutsätts helt enkelt en offrande präst. Handen på hjärtat, är inte detta en glidning från Nya testamentes undervisning? För min del tycker jag det finns orsak att hålla fasts vid Paulus undervisning, och att andliga gåvor och tjänster är grundläggande för andligt ledarskap. Paulus skulle knappast känna sig hemma i vare sig den bysantinska liturgin eller dess ämbetssyn.


Vilka kyrkofäder ska man följa? Från fornkyrkan strömmar en rad kristna traditioner. Grovt sett kan man indela dem i den östliga (latinska/katolska) och den västliga (orientaliska/?ortodoxa?) traditionen. Det är inte en enda enhetlig kristen syn som kyrkofäderna lämnar efter sig, så min undran är vilken av de antika kyrkosystemen som är den mest andliga och därmed efterföljansvärda?

För mig är slutsatsen att vi behöver formas av i den djupa feta myllan som föregår kyrkofädernas epok, nämligen urkristendomen. Den är för mig det Andens avstamp som förblir riktningsgivare. Studiet av kyrkofäder är viktigt för att det speglar hur kristen tro gestaltades under en tid som har stor likhet med vår egen. Men de måste utvärderas i ljuset av Skriften. Dessvärre finner jag i studiet av kyrkofäder att de långt ifrån alltid förvaltar det apostoliska arvet, trots sådana anspråk. Att det kan vara ett glapp mellan högt ställda bekännelser om apostolisk kristendom och verkligheten, känner vi dessvärre till även från vår egen tid. Det måste inte förklaras med illvilja, utan snarare med brist på insikt och andlig sundhet.


Som jag ser det är det i Jesu egen och apostlarnas andliga miljö som vi i första hand behöver förnyas. Dit når våra allra djupaste andliga rötter. Urkristendomen måste förbli den kristnes identitet och det är därifrån den världsvida pingströrelsen ger sitt bidrag till kristenheten.

Fler artiklar från Debatt