Den märklige “munken” har nyligen varit aktuell i Dagen, bland annat kommenterad av redaktör Thomas Österberg den 14 februari, som menar att det kanske finns ett budskap värt att ta till sig ändå.
Utan att veta särskilt mycket om den märklige "munken" så dristar jag mig ändå att sticka ut hakan och påstå att de som kritiserar konsumtionssamhället väldigt ofta verkar tillhöra en grupp människor som av olika anledningar (ibland självförvållade) inte själva kan delta i konsumtionen. En slags avundsjuka som ser bättre ut om man kritiserar majoriteten för att vara hemfallna åt avgudadyrkan till skillnad från en själv. Det kanske är en tanke värd att ha i bakhuvudet när man läser om samhällskritiker av olika slag. Jag skulle gärna vilja se en miljonär gå runt och kasta aska omkring sig. Det vore för mig mera trovärdigt.
Det verkar vara populärt bland kristna att gissla ett gott liv i stället för att vara tacksam för att vi har det så bra. Min mor, som gått igenom andra världskriget och förlorat allt, förfaller inte till sådana tankar. Jag hoppas inte att vi först måste förlora allt för att uppskatta det vi har.
Men vad är då mammondyrkan? När går man över "gränsen"? Jag tar mig själv som exempel. Jag är född och uppvuxen i Stockholm och vill gärna bo i närheten av min födelseort. Jag behöver inget extraordinärt, jag kan nöja mig med en större tvåa. Vad kostar den? Knappast under 3 miljoner. Finns det möjligheter att få hyreskontrakt utan vidare? Nej. Är jag alltså en dyrkare av mammon om jag vill ha nånstans att bo? För det beloppet kan man säkert köpa en halv stad i Centralafrika. Den fattigaste i Sverige är ändå oerhört rik i många av världens länder. Kan jag gå till jobbet i vilka kläder som helst? Nej. Kan jag i dag existera utan dator och bredband? Nej.
Så kan man hålla på. Som med allt annat vi kristna brukar beskylla varandra för så beror det på den inre inställningen, den som ingen annan människa ser. Har Gud välsignat oss med ett gott liv så är huvudsaken att vi är tacksamma för det och ger till sämre lottade det som vi kan. Inte att gå omkring med dåligt samvete för att vi har det bra i vårt land. Nu tänker jag gå och handla en helt onödig semla fast jag inte direkt är vrålhungrig.
