15 april 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Nattvarden avgörande för vägen tillbaka till kyrkan


Vid ett antal gånger har jag fått vara med att fira Eucharistin i övre salen på Bjärka-Säby. Mina kristna rötter har jag i Örebromissionen och jag kom till tro för snart 40 år sedan. Efter att varit ute i kylan under ett antal år började Kristus på nytt bli levande för mig och jag började söka mig tillbaka till kyrkan - Kristi kropp. Det som kom att bli mer och mer avgörande för mig var gemenskapen vid nattvardsbordet, och enligt min erfarenhet är det fler och fler som upplever Gud där. Kanske finns den väckelse så många längtar efter redan här?


Liturgin i övre salen är naturligtvis helt främmande för oss. Den kommer ju från en annan tidsålder och från ett annat kulturellt sammanhang än vårt. Med samma argument som grund skulle jag ju kunna hävda att kristendomen som sådan är främmande för oss. Den kommer ju nämligen från samma område i världen som denna liturgi. Hur måste inte våra förfäder ha uppfattat de första kristna missionärerna som kom hit? Vad var det för märkliga tecken de bar med sig? Och hur kunde ett kors - ett avrättningsredskap - vara symbolen för deras tro? Vad var syndernas förlåtelse och varför skulle man äta en bit bröd och dricka en klunk vin för att på något sätt få gemenskap med denna Gud? För att inte tala om varför man skulle ner och doppas i vatten för att bekräfta att man ville följa Honom? Det är väl ganska naturligt för oss i dag att visualisera något vi vill förklara? Varför skulle vi då inte visualisera det största och det mest svårförklarliga som finns - nämligen frälsningsmysteriet?


Åter till övre salen. Vid varje tillfälle jag varit med och firat Herrens måltid där, har det varit under den förkrosselsens underbara tårar jag känner igen från mina möten med Jesus Kristus i min ungdom.

Den som varit med på ett riktigt bönemöte i den anda som fanns kvar i slutet av 1960-talet vet vad jag talar om. Dessa ögonblick då Gud bryter fram som solen mellan molnen och man står avklädd, men djupt älskad, och vet att man är en syndare frälst av nåd -krossad men älskad. Vid varje gång har det också varit i olika delar av liturgin jag upplevt denna förkrosselse.


Hur kan någon säga att det som sker i Eucharistin på Bjärka-Säby inte har med den djupa väckelse att göra som har sitt ursprung i Apostlagärningarna?

Hur kan det komma sig att när jag åker med mina fyra kamrater hem i bilen Guds Ande är så närvarande att jag är övertygad att Gud kan göra vad som helst? Inget under är i det ögonblicket omöjligt. Hur kan det komma sig att jag, när jag kommer hem, fortfarande efter flera dagar upplever att det andliga helandet bara fortsätter?

När Johannes Döparen pekar på Jesus och säger "... se Guds lamm som tar bort världens synder" - pekar han då i fel riktning?

Kan den som pekar på Jesus anses peka fel, oavsett vilket språk han talar eller vilka åskådningsmaterial han använder?

Oavsett vilka medel man använder att peka med på Bjärka-Säby, så är det för min del helt klart vem man pekar på, och det är Jesus Kristus, vår Frälsare och Herre.

Fler artiklar från Debatt