Har vi kvar förmågan att bli berörda? Under de senaste veckorna har vi en gång till fått vara med om förändringens under i naturen, från den grå, dystra tillsynes livlösa naturen, till den sprudlande, prunkande grönskan. Visst är det häftigt!
Barnets självklara förundran borde bli utgångspunkten till en växande förmåga till förundran hos oss vuxna. Finns det en resonansbotten i våra liv så att fågelsången ger färg åt livet?
Ser vi mästerverket när två hundra tusen löv på ett trettio meter högt bokträd rullas ut för att åter igen utgöra naturens lungor genom den förunderliga fotosyntesen? Självklart, för att det brukar vara så, men ändå så stort att det fungerar.
Kan vår förundran åter igen över livets skönhet och skörhet växa fram trots allt vanvett och onyttigt vetande som vi dagligen matas med? Vi som "med rätta", i vår del av världen, vid behov kan åka färdtjänst med bussar som har förmågan att niga, det vill säga sänka ned den bakre delen för att utrullningen av rullstolen kan bli smidig. Visst är det komfortabelt i relation till förhållandena i andra delar av världen där man "fraktas till akuten", den enkla sjukstationen i plåtskjulet, flertalet kilometrar i en skottkärra.
Kan vi höra och se det lilla barnets förunderliga utveckling och där skönja livets mysterium?
Hur kan vi hjälpas åt att återvinna förundrans resonansbotten i våra egna liv och därmed också få förutsättning till en förändring av ett allt kallare samhälle?
Då livets självklarheter inte rullar på som det ska kan det bli utgångspunkten för nya upptäckter om vi kan hjälpas åt att varsamt stödja och bemöta varandra.
Sannolikt kan den ödmjuka trons stolthet hjälpa oss att återerövra förundran.
Livets mysterium vittnar om att verkligheten är större.
Eller stoppa våren om du kan...
Från min utsiktspunkt i Halland i mitten av maj månad.
