Frågan om det
goda livet brukar diskuteras i termer av kronor och ören. Och visst är pengar för de flesta en viktig faktor för välbefinnandet, men under senare år har pengar som välfärdsskapare fått konkurrens. Tiden har blivit en eftertraktad bristvara. Tiden som ska räcka till allt; arbete, barn och anhöriga, hus och hem, ideella aktiviteter och politiska engagemang, vänner, etcetera, men som för alltfler inte ens räcker till en bråkdel av detta.
Vi märker tidsbristen på många sätt. De stressrelaterade sjukdomarna ökar, barnens kontakter med vuxna krymper, de gamla väntar förgäves på besök i sin materiella bekvämlighet och allt färre har tid och ork att engagera sig i ideella aktiviteter som hem och skola, politiska partier eller byns knattefotbollslag.
Hur kan det vara att vi i den rikaste av alla världar - materiellt sett - inte har tid med livet självt?
Det finns inte ett svar på detta, men säkert kan en olycklig kombination av vänsterns krav på jämställdhet och ekonomernas ensidiga fokus på materiella värden förklara en del.
Enligt vänsterns syn på jämställdhet ska män och kvinnor förvärvsarbeta lika mycket och med heltid som norm för männens arbete måste samma gälla för kvinnans. Ekonomernas starka fokus på marknaden har å andra sidan resulterat i att bara förvärvsarbete räknas. Mer tid på detta ger högre BNP och högre ekonomisk välfärd.
Omsatt i praktisk politik har detta resulterat i ett regelverk som starkt premierar heltidsarbete och som kopplar den skattefinansierade tryggheten vid sjukdom, arbetslöshet och ålderdom till förvärvsarbetet.
Inte konstigt att vi då arbetar som tokar. Faktum är att människan aldrig har arbetat så mycket som hon gör nu. Detta åtminstone om vi ska tro på antropologerna som visat att individerna i det vi kallar för de mera primitiva jägarsamhällena arbetade blott någon timme varje dag för att skaffa föda, medan den moderna människan arbetar upp emot tio timmar dagligen, ja kanske mera än så.
Men detta stämmer illa med den bild som målas upp i den politiska debatten. I den hävdas att vi arbetar för lite och vi bör öka vår arbetsinsats. Särskilt kvinnorna bör arbeta mera - underförstått bara då kan välbefinnandet öka och beroendet av mannen minska.
Förklaringen är enkel. Den officiella statistiken som den politiska retoriken baseras på, inkluderar bara sådant arbete som sker på arbetsmarknaden. Lägger vi till också den tid som används för att ta sig till och från arbetet och den som används för hemarbete, blir bilden en helt annan.
Arbetsbördan för den hårdast belastade gruppen - barnfamiljerna - ligger enligt uppgifter från SCB på cirka 70 timmar per vecka och person. Och väl att märka, denna siffra gäller för ett genomsnitt för alla barnfamiljer. Begränsas perspektivet till de föräldrar (med hemmavarande barn) som är sysselsatta ökar veckoarbetstiden till 90 timmar per person.
När jag ser dessa siffror undrar jag om det verkligen är uttryck för en klok politik att än kraftfullare än tidigare slå fast att mer tid ska läggas på förvärvsarbete och att heltid ska vara normen för alla, detta i synnerhet som vi i en internationell jämförelse hävdar oss väl. Den totala arbetsmängden per individ i åldern 20-64 ligger hos oss visserligen något lägre än i länder som USA och England. I EU-familjen intar vi en topposition.
Jag tycker att det är dags att omvärdera detta synsätt och erkänna att möjligheten och viljan att engagera sig på full tid i marknadsarbete varierar över livet. Kanske är det också dags att inse att också andra slags arbeten (ideellt arbete och hemarbete) är viktiga för samhällets utveckling och bör uppmuntras. Men det räcker inte med läpparnas bekännelse, också regelverket måste ändras så att folk har råd att bryta mot den stela heltidsnormen.
Detta ska inte tolkas som en uppmaning att arbeta mindre, tvärtom det är bra att människor arbetar, men jag är inte säker på att de fyrkantiga regler vi har i dag byggt på ett fyrkantigt tänkande är att föredra.
Det finns tvärtom många fördelar med större flexibilitet. När vi arbetar utifrån våra egna förutsättningar, kan vi bättre hushålla med våra krafter och då räcker de längre. Den totala mängden arbete kan då paradoxalt nog öka. Lägg därtill att vi får större möjlighet att hinna med oss själva, våra barn, våra vänner, våra gamla, kort sagt med livet självt. Säkert blir vi av det både gladare och friskare, med minskat tryck på sjukförsäkringarna som följd.
Men helt säkra på detta kan vi inte vara. Och skulle det visa sig att resultatet bli att vi förvärvsarbetar mindre, kan vi bara tolka det såsom att andra värden än de materiella prioriteras. Och vad är det i så fall för fel med det?
