Kulturen befinner sig inte alltid i politikens finrum. Många andra, mer handfasta, frågor drar oftast till sig uppmärksamheten. Utan bra energiförsörjning tystnar ju industrin och det blir kallt i bostäderna, utan bra vägar och järnvägar stannar Sverige. Fast utan kultur blir också samhället isigt och tomt - om än på andra plan.
Söder om oss finns ett annat mer bejakande förhållningssätt. Att författaren och redaktören Boris Johnson vunnit borgmästarvalet i London är ett exempel. I väntan på kommande parlamentsval är han nu den från det konservativa oppositionspartiet som bekläder det högsta ämbetet. Tidigare har han fungerat som kulturminister i "skuggregeringen" och med bland annat det som bakgrund motiverat sin plats längst fram i huvudstadens lokalpolitik.
Även i Sverige börjar det röra på sig. Att kulturministern gav förläggaren Eva Swartz uppdraget att utreda och granska de kulturpolitiska målen med sina rötter i 1960-talet har resulterat i en mängd samtal landet runt men också en hel del debatt. Och det innan skrivelsen presenterats. I slutet av året kommer redovisningen. Till sommaren läggs public service-utredningen fram. Redan kan en del argument höras, med tv-chefen Eva Hamilton som en flitigt deltagande debattör.
För en tid sedan lade moderaterna i riksdagens kulturutskott fram en egen idéskrift kallad Kulturen 3.0. Den lyckades finna sin väg till politikens finrum och har kommit att diskuteras och analyseras. Det visar att det finns intresse både för en bredare kulturdebatt och att det moderata arbetet uppfattas som spännande.
Ifall det ska spejas runt hörnet finns det anledning att lyfta fram två aspekter. Det handlar dels om att bredda antalet möjliga finansieringskällor och dels komma bort från betraktelsesättet att all kulturpolitik endast handlar om bidrag samt offentligt stöd.
Intäkterna från statliga Svenska spel förväntas öka - det alldeles oavsett om man politiskt beslutar sig för att omreglera marknaden i enlighet med EU-önskemål eller behålla den oförändrad. En del av det överskottet skulle rimligtvis kunna komma kulturen till del som just extraresurser för friare fördelning. Möjligheterna att anordna ett rent kulturlotteri borde också undersökas. Även reglerna för sponsring måste ses över. På det här sättet skulle det kunna ordnas mer resurser utan ta vägen via statsbudgeten.
Allt är ingalunda offentligt. Enligt Kulturrådets egna siffror handlar det om cirka 10 miljarder från staten, cirka 10 miljarder från kommuner, landsting och regioner samt 45 miljarder från medborgarna själva. Bokinköp, biokvällar, cd-skivor samt galleribesök är alla exempel på aktiviteter med litet eller inget offentligt stöd. Samtidigt betyder allt detta mycket för det vi kan beteckna som svensk kultur.
Det behövs ett nytt betraktelsesätt. Alliansregeringen har med sina beslut tagit viktiga steg. Kulturen 3.0 pekar på möjliga nya framtidsvägar.Hans Wallmark
