Ordet politik går tillbaka på grekiskans polites, medborgare. För Aristoteles var politik ett samhälles gemensamma strävan att lösa konflikter mellan det gemensamma bästa och avvikande intressen. På svenska har ordet två grundbetydelser: dels processen genom vilken makt utövas, dels den förda politikens faktiska innehåll.
I vårt land har vi en stabil tradition, där vi utövar politik under en överideologi, som vi kallar demokrati, ett annat grekiskt ord nu med betydelsen folkvälde. Det kan tyckas att vi lever i den bästa av världar, men paradoxalt nog har orden politik, politiker och inte minst partipolitik fått en negativ klang, på gränsen till skällsord. Vad det kommer att innebära för vårt statsskick i stort är skäl till stark oro, men det lämnas därhän nu.
Lars B Stenströms (LBS) debattartikel 10 juli andas kritik mot de traditionella politiska partierna i allmänhet, men han riktar in sig på deras inflytande i Svenska kyrkan. Hans teser bör bemötas av åtminstone två skäl. Dels är hans bild av den demokratiska beslutsprocessen oklar. Dels, och framför allt, bortser han från följande text i inledningen till Kyrkoordningens andra avdelning om församlingarna.
Kyrkans verksamhet bärs således organisatoriskt upp såväl av alla kyrkotillhörigas, och särskilt de förtroendevaldas, ansvarstagande inom den demokratiska organisationen som av ansvarstagande hos dem som är vigda till uppdragen inom kyrkans vigningstjänst. Det är inte två helt skilda former av ansvar.
De förtroendevalda och andra som tillhör kyrkan har tillsammans med dem som innehar vigningstjänsten del i det gemensamma uppdraget att förkunna det kristna budskapet. Tillsammans har de också ansvar för det demokratiska beslutsfattandet och för besluten.
En mycket liten minoritet församlingsbor utan specifik bindning till kyrkans organisation tillsammans med anställda och förtroendevalda utgör bildligt och utför bokstavligt gudstjänst- och församlingslivet på ett representativt sätt. Ljuset tänds på altaret och kyrkporten öppnas och "låter envar fritt komma och fritt taga så mycket han kan och vill taga av dess gåvor, för att tala med Einar Billing.
LBS vill ge all makt och allt inflytande till den lilla kärntruppen, som av någon (vem?) tillerkänns tillräckliga kvalifikationer. De Billing talar om göre sig inte besvär. Men utan dessa senares kyrkoavgifter faller folkkyrkan ihop som ett korthus. Redan av det skälet är det orimligt att ställa dem utanför inflytande över användningen av dessa intäkter. Därtill kommer de församlingsteologiska argumenten. Det är här de kyrkliga valen kommer in och behovet av valkorporationer.
Det är ingen salighetsfråga att just de etablerade partierna ska tjäna som sådana. Det är därför Kyrkoordningen talar om nomineringsgrupper, och att några partier valt att inte figurera i de kyrkliga valen. Men för att vidmakthålla den bräckliga förbindelsen, som de kyrkliga valen utgör, mellan den stora majoriteten kyrkotillhöriga och inflytande i beslutsprocessen krävs det jag kallar valkorporationer.
En sådan samlar meningsfränder kring ett handlingsprogram, nominerar kandidater och genomför en valrörelse. Arten och graden av samröre med de politiska partierna varierar, och det är svårt att se att detta skulle vara ett problem.
LBS reducerar den territoriella församlingen med ansvar för alla på orten boende till en intresseförening och klubb för likasinnade. I en sådan samlas en liten aktiv minoritet på ett årsmöte och väljer styrelse. Det är på tvärs mot Svenska kyrkans självsyn sådan den uttrycks i KO. Det är också på tvärs mot huvuddelen av den världsvida kyrkan. Att vår kyrka skiljer ut sig från denna med den gemensamma ansvarslinjen, dit ett folkligt inflytande når, rubbar inte detta.
Det folkliga inflytandet med ursprung från tiden då Sverige var kyrkoprovins under Rom har uppträtt i många skepnader under århundradenas lopp. Att det i dag påverkas av överideologin representativ demokrati i det omgivande borgerliga samhället är inte så konstigt. Man må hoppas att detta goda arv förvaltas med ansvar, förstånd och god vilja av företrädare för ämbetslinjen och det folkliga inflytandet tillsammans.
Debatt