I går rullade rättegången mot Anders Eklund igång under en massiv mediebevakning. Han står åtalad för två mord och tre våldtäkter samt för barnpornografibrott. I rapporterna från de inledande förhören beskrivs han som känslokall och oberörd. I en del personliga krönikor och kommentarer är skribentens avsky och äckel tydlig.
Och de brott som Anders Eklund bekänt är verkligen avskyvärda bortom gränsen för vad som är möjligt att beskriva. Risken finns dock att en demonisering av brottslingen leder till att vi alltför snabbt avfärdar den viktiga frågan: Hur blev det så här?
För några få årtionden sedan beskrevs brott av det slag som Anders Eklund begått ur brottslingens perspektiv. Då var allt samhällets fel. Strukturerna borde ställas inför rätta, inte brottets förövare. Individen befriades från ansvar på ett orimligt och oriktigt sätt.
I dag är vi på väg till det andra diket, om vi inte rent av redan hamnat där. Mediernas dramaturgi är uppbyggd efter andra regler. Vi ska se allt i svart och vitt. Och all svärta läggs på den som utfört brottet. Vi, samhället, står där utan skuld. Inte bara för det som gjorts, utan också för det som aldrig gjordes. Är det rätt?
Visst kan man säga att en person som våldtar och dödar som om det vore vilken gärning som helst i någon mening är sjuk.
Denna bristande förmåga till empati syns inte bara i den allra grövsta brottsligheten. Alltför ofta mobbas eller misshandlas någon inför en publik som inte bryr sig. En människa kan ligga utslagen på trottoaren eller vid vägkanten medan folk skyndar förbi med bortvänt ansikte.
Ett samhälle där empatin tynar bort är god jordmån för onda gärningar. Frågan är då vad det är som bedövar känslan för andra, för medmänniskorna.
Anders Eklund är en omvittnad storkonsument av pornografi. Den kvinnosyn han dagligen matat sitt sinne med är omänsklig, det vill säga kvinnan - och barnet - framställs som ett ting, en sak, ett verktyg för mannens sexuella tillfredsställelse.
Anders Eklund är ingen demon utan en människa. Som sådan ska han dömas för sina gärningar och ta sitt ansvar. Men det innebär inte att alla vi andra står där utan skuld. Vi som tillsammans bygger samhället. Vi som tillsammans påverkar människosynen i detta samhälle.