06 maj 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Låt oss sjunga även utan Kirk


Över 3000 svenskar var på gospelstjärnan Kirk Franklins konsert på Conventum i Örebro den tionde september. Jag tror att de flesta märkte Kirks förvåning över hur bra hans svenska publik lät. Och vi kände oss stolta över att vara "vi" denna kväll. Var det här en försmak av lovsången i himlen? Jag tittade mig runt i konsertlokalen och såg att i stort sett alla människor som påverkat mig musikaliskt genom åren fanns där.

Kanske tänkte du som var där också på vilken stor procent av publiken som skulle ha kunnat gå upp på scenen tillsammans med sin egen kör eller sitt band och bjudit på en riktigt bra konsert. Sverige har något som är unikt och det tog Kirk med storm. Hur reagerar du när du tänker på det? Känner du dig stolt? Tycker du att du har gjort en insats för Guds rike genom att vara otroligt bra publik på hans konsert? Eller funderar du på om denna "superpublik" skulle kunna vara något mer än bara publik? Om man kan få ihop en kör på 3000 personer som så märkbart påverkar Kirk Franklin, är vi då inte skyldiga att låta andra få vara med om det?


Krävs det verkligen Kirk Franklin för att samla dessa människor? Visst, för oss var han en fantastisk kick, men är det verkligen okej att var och en åker hem till sitt och bara väntar på att han ska komma tillbaka? Fanns det inte något i den lokalen som fler borde få del av redan nu? Något som vi borde hålla vid liv även om inte coachen Kirk säger åt oss hur högt vi ska hoppa?

Någon sa att "talang är som gödsel". Om du sprider det så ger det näring och växtkraft, men om du samlar det på hög stinker det bara. Hur mycket svensk talang fanns det egentligen på Conventum denna kväll? Är vi beredda att sprida oss eller är det lite mysigt att känna doften av oss själva? Är det lite för varmt och skönt i gödselstacken?


Om någon skulle bjuda in alla 3000 igen, minus Kirk Franklin, skulle vi komma då? För om konsertkvällen verkligen var Jesusfokuserad, så borde man väl inte behöva vänta på mer av mr Franklin för att få uppleva den här stämningen igen?

Eller menar vi egentligen att det var skönt att någon som också tror på Jesus kom och lockade oss ut ur vårt skal av svensk försiktighet? Skulle vi tillåta oss själva att ha en sådan fest igen om det bara var vi och Jesus?

Det senaste året har man kunnat läsa många uppmuntrande och några dystra artiklar om lovsång i Dagen. Kanske är jag själv mer engagerad i att se 1980- och 1990-talets alla ungdomskörer väckas till liv igen, och för många av dem var Kirks låtar väldigt viktiga. Tyvärr har kanske gospelälskare som jag själv bidragit till att gospelmusik, och därmed i viss utsträckning ungdomskörsmusik, har separerats från det man menar med lovsång i kyrkorna. Men när jag tänker på människorna i konserten så tänker jag att oavsett om vi kallar det lovsångsteam, ungdomskör, kyrkomusiker, gospelkör eller något annat, så borde fler få se frukten av de musikaliska gåvor som Gud har gett svenska kristna.

Jag tror att Kirk Franklin visade oss en skatt som ligger gömd i vår egen åker. Men vad gör vi med den skatten?

Fler artiklar från Debatt