Vi vill gärna tro att vi lever i ett rättssäkert samhälle, att samma rättigheter gäller för alla människor och att den som bryter mot lagar och förordningar får ett rättvist straff. Och jämfört med många andra länder på jordklotet ligger Sverige bra till. Ändå finns det oroväckande tendenser och luckor att täppa till.
Häromdagen kom exempelvis skrämmande rapporter om att unga som utsatts för eller blivit vittnen till brott inte vågar berätta vad som hänt för polisen, än mindre i domstolen, eftersom de är rädda för att utsättas för repressalier. Om unga, vare sig de är brottslingar eller offer, får för sig att rättssamhället inte fungerar blir konsekvenserna allvarliga.
Men det är också viktigt att samhällets resurser, det som vi alla bidrar med genom att betala skatt, fördelas rättvist. Det borde inte få vara så att det hänger på hur talför, framfusig eller inflytelserik man är om man ska få sin rättmätiga del av den gemensamma kakan. Så är det tyvärr i dagens Sverige. Och risken finns att det bara blir värre i en tid av ekonomiska åtstramningar som först drabbar de sämst ställda.
Läsarnas intresse för mitt familjeliv är sannolikt begränsat. Ändå måste jag återigen ta två färska exempel därifrån. Som mamma och god man till en utvecklingsstörd ung kvinna hamnar jag alltför ofta i situationer där jag får nytta av min verbala förmåga, min uthållighet, mitt yrkeskunnande och min arbetssituation.
Den första historien handlar om Försäkringskassan. I våras sökte jag bostadsstöd därifrån. Ulrikas aktivitetsersättning (det som tidigare hette förtidspension) räcker nätt och jämnt till att betala hennes hyra i gruppbostaden. Veckor och månader går. Inget händer. Jag är inte förvånad med tanke på de problem som uppstod efter att Försäkringskassan valde att tajma en omorganisation med stora regeländringar.
Den 8 september, sedan jag insett att min dotters blygsamma banktillgodohavanden inte räcker för att betala månadens räkningar, ringer jag kundtjänst. Efter lång väntetid får jag besked om att ansökan avslagits. När jag begär att få en motivering blir svaret att handläggaren hör av sig inom kort.
Inte ett knäpp. Två dagar senare sätter jag mig åter i telefonkö. Nu får jag besked att min dotters ansökan beviljats och att ett rejält belopp kommer att utgå. På frågan när beslutet fattades blir svaret "9 september". Men det var ju i går, dagen efter att jag ringde? "Ja, så kan det bli", svarar kundtjänstmedarbetaren glatt.
Nästa historia handlar om Stockholms kommun. Ulrikas flytt innebar att hennes rätt till ledsagare och assistent för egna aktiviteter drogs in. Däremot förespeglades hon en kontaktperson några timmar då och då, en frivilliguppgift som arvoderas med ett blygsamt belopp. Vi ansöker. Efter en tid ringer biståndshandläggaren och berättar att det blir avslag. En färsk dom från kammarrätten i Göteborg, där en kvinna som bor i gruppboende nekats kontaktperson, är prejudicerande.
Jag mailar omedelbart till kammarrätten och ber att få ut domen. Nästa morgon finns den i e-posten. Min juridiska kunskap är inte stor men den räcker för att resa frågetecken. FUB:s jurist håller med. Domen är inte prejudicerande. Detsamma säger handikappombudsmannen i Stockholms kommun: "Vi har inte ändrat några regler. Den som bor i gruppbostad kan mycket väl få kontaktperson. Men stadsdelarna gör så där ibland. De försöker utnyttja olika domar för att kunna säga nej."
Två bilder ur verkligheten hösten 2008. Och nu kommer tiotusenkronorsfrågan: Hur stor är sannolikheten att min dotter fått sitt bostadsstöd eller sin kontaktperson om jag hade varit till exempel en lågavlönad invandrarkvinna med bristfälliga språkkunskaper och ett fabriksarbete utan tillgång till telefon på dagtid?
