I början av året ironiserade tecknaren Jan Berglin i Svenska Dagbladet över alla tråkiga sammanträden som riskerar göra oss "förtidsdeprimerade" och där varje nytt sammanträde inleds med att reflexmässigt boka in nästa, i en ändlös räcka. Kul och lite elakt, i god berglinsk stil.
Nästan hela Sverige sammanträder. På jobbet, i studiemiljöerna, inom föreningsvärlden, bland idrottsklubbarna och inte minst i kyrkan. Alla sammanträden är inte sömnpiller som tråkar ut oss.
Min sammanlagda erfarenhet från 23 års pastorstjänst och två år som ledare för Evangeliska frikyrkan är att sammanträden av olika slag både är nödvändiga och allt som oftast gemytliga. Men kvalitén kan höjas och utfallet bli bättre med några enkla men radikala justeringar. Det är den som leder samlingen som har huvudansvaret för hur det blir. Min övertygelse är att en kristen ledare ska göra varje samling till en bönesamling. Det vore den enskilt största faktorn som påverkar vad som sker när vi möts. Jag talar givetvis om det som händer inom kyrkan, när de troende möts. Bön i byalaget och bandyklubben vore också en dröm, men dit sträcker sig inte min vision.
Vad menar jag då med att varje samling ska vara en bönesamling?
Det händer något med gruppen när det ges utrymme för delgivning och bön - inte bara som en avslutande kristen "knorr" på mötet. Vi måste kunna se att det är en normal kristen handling att låta bönen utgöra en avgörande del av tiden då vi möts.
Det är stor skillnad på en 45-sekunders bön som inledning eller avslutning, då alla redan är på väg bort i sina tankar, och 20 minuter i förbön för varandra och de saker som ska tas upp.
I det första fallet talar vi snabbt om för både Gud och varandra att vi är beroende av hans ledning och närvaro. I det andra fallet låter vi honom få utrymme att göra det vi bett honom om.
Det är här som ledarens roll kommer in. Är du på någon nivå ledare i en församling kommer du att under det här året påverka hur den tid din grupp har till förfogande ska användas. Du sätter dagordningen vid sammanträden. Du har makt över innehåll och tid.
Alla som suttit ordförande (eller varit sammankallande) vet att den makten hotas av slarviga deltagare som kommer sent, kastar fram frågor som inte är förberedda, breder ut sig i tal eller missbrukar sammanhanget för sina egna syften. Detta får vi nog leva med tills Jesus kommer tillbaka.
Men det allvarligaste hotet stavas försummelse, det vill säga att inte ge utrymme för Gud genom lovprisning, förbön och tilltal.
Är en omprioritering möjlig, där bönen får större plats? Javisst, de flesta förstår att bönen är viktig och jag har ännu inte mött någon styrelse eller arbetsgrupp som sagt att de inte hinner med sina uppgifter om de ska be mer. Jag vill intala mod i dig som ledare att tänka annorlunda om bön i de sammanhang du leder. Förmodligen kommer du att bli förvånad över alla öppna dörrar.
Det är fascinerande att tänka vad som skulle hända om alla våra möten (styrelser, planeringsråd, kommittéer med mera) fick en tydligare böneprägel. Vad skulle det betyda för Sverige? Fler skulle regelbundet bli indragna i gemensam bön.
Vi behöver speciella bönemänniskor. Vi behöver samlingar där bön är det enda innehållet. Men när varje samling blir en bönesamling ger vi bönen till folket och många fler dras då med. Resultatet blir bättre sammanträden - risken att bli förtidsdeprimerad sjunker - och den bönerörelse som uppstår utan några större organisatoriska grepp kommer att påverka den kristna trons utbredning. Det som ibland slarvigt kallas verksamhetsapparaten laddas med ett dynamiskt innehåll om bön ges utrymme.
Om vi startar från toppen betyder det att när Sveriges Kristna Råd möts så säger ordföranden: "I dag har vi fyra timmars sammanträde och många frågor att behandla. Ska vi hinna med allt måste vi ta en timma i bön. Vi börjar med att gå laget runt för en kort delgivning och sedan ber vi". Församlingsledningar gör på samma sätt. Man delar böne- och tacksägelseämnen en kort stund och ber sedan utifrån det som förmedlats. En fjärdedel av sammanträdestiden avsätts för bön.
Grupper som mötts tidigare utan att ens ha bett en kort bön gör det radikala beslutet att avsätta 5-10 minuter för bön, till att börja med. Målet är att senare öka dosen allt eftersom man lär sig be. Detta är några möjliga exempel.
Sammanfattning vad vi bör göra:
Inse och bekänna vår fattigdom vad gäller bön.
Beskriva hur vi vill ha bön som en betydande del när vi möts, och följa den planen.
Utvärdera när året är slut vad som hänt.