Inför Vår Herre är vi alla smålänningar, påstod Zackarias Topelius. Om skåningen Tobias Billström och alla vi andra tog till oss denna grundläggande insikt skulle bland annat invandringspolitiken bli avsevärt lättare. Mousa från Kirkuk behöver sin pappa lika mycket som Emil i Knohult, och så talar vi inte mer om det, eller hur? Apropå förslaget om anhöriginvandring.
Nå, låt oss inte förenkla. Invandrarfrågorna är komplexa och det är inte märkligt att de väcker känslor. Det är inte rasism att bli trött, arg och uppgiven i mötet med grannar, elever eller andra som med sitt beteende utmanar det man lärt sig som riktigt och rätt och som överskrider gränser man uppfattar som okränkbara. Om "vanligt folk" känner att de måste sopa den sortens känslor under mattan är det risk att de pyser ut på andra håll och lägger sig som en olustig smog över landet. Det är i ett sådant skugglandskap som annars redbara politiker också i etablerade partier börjar söka efter snirkliga sätt att gå en främlingsfrustrerad opinion till mötes. Mer eller mindre outtalat tror man sig därmed kunna mota Sd-Olle i grind.
Men det fungerar inte så. Sverigedemokraterna och deras likar är inte ute efter att få en uppstramning av invandringspolitiken i största allmänhet. De är ute efter att svensk nationalism ska styra politiken. "Svensken" och "det svenska" ställs mot invandraren, ofta i skepnad av "muslim" och "islam".
Vad är det nu för fel med det?
Att ställa grupp mot grupp är inte bara fel, det är farligt. Historien lär oss att det leder till känslokyla och hat att bygga sin identitet på att "vi" är förmer än "dom". Vi hatar inte för att vi har goda argument, vi tror oss ha goda argument därför att vi hatar. Våra egentliga fiender heter saker som ojämlikhet, orättvisa och förtryck, och sådant bor i alla länder och grupper. Världen kan inte delas upp i de onda och de goda, det finns bara vi som är goda och onda.
De som har kommit hit och fått fäste här hör till oss. Vi är ett folk tillsammans med dem, de tillsammans med oss. Det är vi tillsammans som är svenskarna. Bara den som får tillhöra gruppen är beredd att göra personliga uppoffringar för gruppen när så krävs.
Och om sanningen ska fram så är det ju generellt inte så att "vi" tvingas göra uppoffringar för "deras" skull. Faktum är att vi är beroende av varandra, det skulle vi snabbt bli varse om alla med rötter på andra håll i världen la ner arbetet en månad.
Att det sedan inte är möjligt att definiera svenskhet är en annan sak. Ingen kultur är statisk. Vi kan inte dra ett streck i historieboken hos Karl den tolfte, Werner von Heidenstam, Nils Poppe eller för den delen hos vår invandrade svenska drottning och säga "det är detta som är svenskt". Våra matvanor, sällskapspel, hygienartiklar - allt har influenser från andra kulturer. Det är en rikedom, inte ett problem. Naturligtvis är det enklare när sådan påverkan sker över tid och i sin egen takt, men det är nu en gång inte så världen ser ut i dag.
Är det inte dags att tillsätta en bred framtidsutredning med uppdrag att visa hur vi kan ta vara på alla invandringens möjligheter? Vända på steken och fråga oss hur invandringen kan bli svaret på de problem vi har, allt från att bevara en levande landsbygd till behoven inom äldrevården, i stället för att sömngångaraktigt betrakta invandringen som ett problem i sig. Vi har långtidsutredningar om kärnkraften, om klimatförändringarna, om försvaret och om allt möjligt annat, så varför inte också på detta område? Vi måste bort från denna ständiga känsla av akutläge och nödlösningar från tid till tid.
Sveriges gamla elit fick det inte sämre för att de breda lagren fick det bättre. Vi kommer inte heller att förlora på om vi gemensamt skapar goda villkor för alla våra landsmän. Tvärt om! Det tjänar vi alla på, alla vi smålänningar under himlapällen.