Svar till Bengt-Olof Dikes inlägg den 24 mars: Ingen påstår att situationen i Turkiet är perfekt. Tvärtom finns det svårigheter för kristna minoriteter liksom att en del lagar är förankrade i en annan tid och andra värderingar.
Men debatten handlar inte om detta. En grundläggande förutsättning för stater att kunna bli nya EU-medlemmar är att de så kallade Köpenhamnskriterierna respekteras. Ett land måste uppvisa godtagbara nivåer vad gäller de politiska, juridiska och ekonomiska strukturerna.
Vad som nu sägs från en del länder, exempelvis Tyskland, är att även om dessa villkor uppfylls är det inte aktuellt med medlemskap. För egen del anser jag att den hållning Sverige tillsammans med exempelvis Storbritannien och Spanien intagit är den korrekta. Accepteras de grundläggande kraven när det gäller mänskliga rättigheter, rättssäkerhet och fri ekonomi är det fullt rimligt att Turkiet kan bli EU-medlem om landet så önskar.
Allt annat vore djupt allvarligt. En igenstängd dörr kan mycket väl resultera i att det lagstiftningsarbete som nu sker mot ökad öppenhet förbyts i sin motsats. En avbruten EU-process skulle inte stärka de kristna grupperna. Ett Europa som vänder Turkiet ryggen kan leda landet i armarna på de östliga grannarna Ryssland och Iran.
EU är en värderingsgemenskap. Ifall dessa värderingar delas, ska då Turkiet accepteras? Ja eller nej. För egen del är svaret entydigt: Ja!