I en insändare den 21 augusti beskriver barnläkare Roland Sennerstam den intoleranta åsiktsfundamentalism som han menar håller på att växa fram i samhället i dag, som enligt honom påverkar både medier och lagförslag, men också mottagandet av hur den kristnas tron i vissa fall uttrycks. Den risk som Sennerstam befarar är att yttrandefriheten därmed får stryka på foten, då avvikelser från gängse uppfattning markeras med offentliga piskrapp.
Det Sennerstam inte reflekterar över är att den yttrandefrihet som förminskar människors mänskliga rättigheter bör vara särskilt övervägd. Vi som på ett eller annat sätt finns i människovårdande yrken, organisationer inklusive de myndigheter som har till ansvar att landets medborgare behandlas likvärdigt, har här ett stort ansvar så att vårt förhållningssätt till mänskliga rättigheter inte sätts åt sidan på grund av kön, ekonomi, språk eller annat som gör att personen befinner sig i ett underläge.
Detta bör givetvis också gälla kyrkans företrädare, anställd som lekman. Vi kan förväntas att på ett särskilt sätt ställa upp för den som upplever sig utsatt, vilket föranleder oss att reflektera över vem som står på den utsattes sida. Om inte vi gör det, vem gör det då? Yttrandefriheten kan aldrig ställas över det ansvar vi har att följa skaparens första uppmaning till mänskligheten, att ta vara på vår broder och syster.
Ett av de exempel som Sennerstam tar upp som exempel på den nya formen av intolerant fundamentalism i medierna är åklagare Rolf Hillergrens nyligen gjorda yttrande angående straffsatsen för våldtäkt i nära relationer. Sennerstam ifrågasätter det mediala mothugg avvikande offentliga åsikter kan få och benämner det som fundamentalistiskt förhållningssätt.
Precis som i andra medier har uttalandet debatterats också i Göteborgsposten. På tidningens debattsida varnar Thomas Ahlstrand, vice chefsåklagare på internationella åklagarkammaren i Göteborg, för vad som händer när lagens företrädare saknar perspektiv om hur deras klienter lever sina liv och den verkligheten därmed framstår som en främmande värld.
Vad beror det på att beviskraven skiljer mellan misshandeln mellan två män och bevisbördan gällande en våldtäkt, trots att kvinnan ger en trovärdig beskrivning av vad som skett? Kunskapen om de anledningar till att kvinnor stannar kvar i farliga situationer, inte polisanmäler eller genomgått läkarundersökningar, är något som berörda myndighetspersoner måste ta till sig både teoretiskt och emotionellt om de på ett trovärdigt sätt ska kunna hjälpa till att ge personerna upprättelse.
I mitt arbete som diakon och nämndeman möter jag ofta män och kvinnor vars mänskliga rättigheter åsidosatts i kontakter med samhällets olika inrättningar.
En anledning beror på samhällsinstansernas brist av kunskap om den aktuella situationen. En annan att man inte tar del av de rättigheter man lagenlighet har rätt till på grund av att man inte är verbalt skickad att förklara sin belägenhet. Men det kan också vara så att man inte uppfattas fullt ut, då man av samhället eller maktapparatens brist på kunskap inte tolkas rätt om hur utsattheten upplevs.
Vi lever i dag i ett samhälle i strukturell förändring. Därför är det oerhört viktigt att vi som har ett medelsvenskt perspektiv sätter oss in i hur olika generationer lever sina liv och att vi därmed informerar oss om hur komplext livet kan vara också för dem som på ytan ser att ha det socialt bra.
Klyftorna mellan samhällsgrupper får inte leda till att yttrandefriheten används till att skapa segregation i den människosyn som ska vara samhällets och allas vårt riktmärke i mötet med människor.
Kyrkorna har och tar också ofta ett stort ansvar för att lyssna in den utsatthet som finns i olika samhällsgrupper, men vi måste också hitta sätt att kommunicera så att kristna värden inte blir ett slagträ i debatten, utan en möjlighet att bättre fånga upp människors beskrivning av det som är deras verklighet.
Därför måste rätten att yttra åsikter ställas i kontrast till människors situation och deras rättigheter, som jag i mitt arbete eller livsåskådning bör värna, vilket inte ger någon av oss rätten att med hjälp av yttrandefrihet kränka en medmänniska. Det är i dialogen vi kan möta människor även om åsikterna skiljer åt.