Vi människor har en fantastisk förmåga att förtränga obehagliga sanningar. En svårt sjuk har fått en diagnos på max ett halvår kvar att leva, och talar entusiastiskt om den spännande semesterresan hon ska göra nästa sommar. Några av släktingarna spelar med i berättelsen för att inte såra, andra tystnar och tittar ner i golvet. Visst kan det vara ett sätt att hålla modet uppe för stunden, men det är en mycket bräcklig tröst. En hel massa nödvändiga processer, både själsliga och praktiska, hejdas av denna förnekelse. Och chocken bli ännu mer brutal när verkligheten hinner ifatt.
I maj talade professor Johan Rockström från Stockholm Environment Institute på ett klimatseminarium i riksdagen. Han berättade bland annat att vi redan släppt ut växthusgaser motsvarande tre graders uppvärmning, den maskeras bara av avkylande partiklar och av att koldioxid tas upp av hav och skogar. Just nu följer utsläppen kurvorna för ett sexgradersscenario, vilket skulle innebära slutet för 95 procent av allt liv på jorden. Skulle vi uppnå det mål om max två grader som alla talar om inför Köpenhamnsmötet i december, krävs utsläppsminskningar på mer än 100 procent till 2050. "Nu förhandlar man om vad som är politiskt möjligt, inte vad naturen kräver", säger Johan Rockström.
Och för ett par veckor sedan kom nyheten att klimatfrågan är död i det här årets senatsförhandlingar i USA på grund av sjukvårdsreformen, plus att det är kongressval nästa år och där är klimatfrågan inget bra dragplåster. Dessutom kommer Dansk Folkeparti med Pia Kjaersgaard och andra klimatförnekare att arrangera en motkonferens under Köpenhamnsmötet.
Samtidigt beskriver samma dagstidningar entusiastiskt det nya häftiga resemålet i Sydostasien, medan ekonomijournalisterna hoppas på en ny våg av privatkonsumtion som ska ta oss ur den ekonomiska krisen. Business as usual, och ingen tycks orka med att koppla ihop flygresorna och tillväxten och klimatkurvorna till en helhetsbild av hur verkligheten faktiskt ser ut: nu är ett helt nytt samhällsmönster inte längre en förhandlingsfråga utan en överlevnadsfråga.
Under sommarens Korsveifestival i Norge talade jag med Brendan Bowles, som är samordnare för Climate Stewards, en gren av den internationella kristna miljöorganisationen A Rocha. Han talade om hur alltfler sekulära miljöorganisationer "are in despair" inför klimatutvecklingen. Deras hopplöshet förlamar deras handlingskraft. Och han menade att den kristna kyrkan förvaltar en avgörande och alltmer sällsynt bristvara i denna situation: hopp.
I den meningen är klimatfrågan allt annat än perifer för den kristna kyrkan. Det handlar djupast om evangeliets trovärdighet. Den bärigheten ställs alltid på ett yttersta prov när vi står inför en nära väns döda kropp: tror jag verkligen att Kristus kommer att uppväcka denna människa och att döden alltså inte är slutet?
Den ställs på ett ännu svårare prov när hela jorden hotas av undergång: tror jag verkligen att Gud ur denna katastrof kan skapa en ny himmel och en ny jord?
Det var exakt denna förmåga att sakligt leva med vissheten om alltings nära slut och ändå se igenom slutet mot Guds rikes genombrott, som frigjorde den kristna kyrkans enorma kreativitet och tillväxt i det sönderfallande Romarriket. Deras hopp var inte en allmän optimism, hoppet som princip eller en tro på "hoppet". Det byggde på vissheten att Jesus Kristus hade uppstått från de döda, som den förste i den nya skapelsen.
Och deras hopp utgjorde inte en andlig variant av de otaliga flyktförsök som då liksom nu förlamade människors skapande insatser för ett annat samhälle. Det frigjorde det enda trovärdiga språket för att berätta att Jesus har uppstått: handlingens. Det visade sig fullt möjligt att i den lokala församlingen börja gestalta ett nytt sätt att leva på den här jorden. Lästips: Bergspredikan.