27 februari 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Barn till fångar i akut behov av hjälp

En tuff verklighet för många barn är skammen att både älska sin pappa och hata honom för det han gjort. Bara i Västra Götaland finns det 2100 barn som har en förälder eller nära familjemedlem som sitter eller har suttit i fängelse.


Att älska en pappa som samhället avskyr. Att älska en pappa som kanske dödat, misshandlat eller rånat. Det är att vara socialt utsatt.

Att bära på känslor av skuld och skam och att både älska sin pappa för den han är, men samtidigt hata honom för vad han gjort; det är den tuffa verklighet som dessa barn skall tackla varje dag. Och vem skall de dela den hemligheten med?

I Västra Götaland finns det 2100 barn som har en förälder eller nära familjemedlem som sitter eller har suttit i fängelse. På Göteborgs Räddningsmission har vi genom vår verksamhet Solrosen kontakt med 140 barn som har eller har haft en nära anhörig i fängelse.

Vi kan hjälpa dessa barn med att lätta på trycket, få en chans att prata med någon som förstår och få träffa andra barn som är i samma situation. Det är oerhört befriande att för en stund få möjligheten att slippa ljuga, hitta på och dölja sanningen. En sanning som är alltför smärtsam att dela med sin omgivning. Göteborgs Räddningsmission når sju procent av de barn som finns i samma utsatta situation i vår region. Vi önskar att vi kunde hjälpa fler.

Jag vet en liten grabb vars pappa fick ett långt och uppmärksammat fängelsestraff för bara några veckor sedan. De bor i samma område som jag. En rädsla spred sig bland personal på skolan och hos föräldrar. Skolan funderade på hur de skulle hantera situationen och vilken information som skulle lämnas ut. Många föräldrar blev rädda och oroliga för hur det skulle drabba deras egna barn och övervägde om det egna barnet även i fortsättningen skulle få gå hem och leka hos pojken. Några andra föräldrar ville hjälpa till, men visste inte riktigt hur. Själv blev jag överrumplad för trots att jag har ganska mycket kunskap och erfarenhet inom området så kom det plötsligt alldeles nära inpå. Jag tvingades att möta mina egna rädslor och utmana mig själv.

På Göteborgs Räddningsmission menar vi att vårt arbete bland utsatta barn och ungdomar i första hand är förebyggande. Vi vill vara med och förhindra att dessa barn själva hamnar i utanförskap och kanske kriminalitet och missbruk. Att avlasta barnen skuld och skam är ett huvuduppdrag i det förebyggande arbetet. Det kan vara det som avgör hur framtiden blir när barnet så småningom blir vuxet.


Det finns forskning som talar om "skampersonligheter". Får man inte hjälp med den egna upplevelsen av skam och skuld, som ofta har burit med sig dålig självkänsla, är vägen till kriminalitet och utanförskap mycket kortare.

Vi vet att gruppen barn till kriminella är överrepresenterad bland de vuxna som senare rekryteras till både gäng och kriminell verksamhet. Vi vet att flera av de ungdomar som i dag upplever sitt liv tomt och meningslöst, som bränner bilar och förstör, många gånger var socialt utsatta från första början. Chanserna för att det skulle gå bra var små redan från start.

Så ser samhällsperspektivet ut. Den stora bilden.


Men, det finns en annan sida av saken också. Den akuta insatsen. För barn som lever i den här situationen är arbetet inte förebyggande. För dem är insatserna akuta. Det är i dag de behöver prata med någon - inte om en månad, när det kanske finns plats på BUP, Barn- och ungdomspsykiatrin. Det är i dag de mår dåligt, har ont i magen och inte vill gå till skolan. Det är i dag som bästa kompisens mamma plötsligt säger att man inte längre är okej att vara bästis med.

Det är många frågor de här barnen och ungdomarna bär på, det är många problem som faktiskt är för tunga att orka med när man bara är 11 år. Och ändå tvingas flera tusen barn att göra det. Vi behöver göra mer. Vi behöver vara fler. Vi behöver arbeta tillsammans för att minska utanförskapet och utsattheten bland barn och ungdomar. Solrosen i Göteborg är bara en del i det stora pusslet. Vi önskar fler pusselbitar som kunde få falla på plats.


Frågan vi måste ställa oss är: Vad kan jag, vad kan vi, privatpersoner, stad, kommun, företag och ideella sektorn, tillsamman göra mer för att minska utanförskapet och utsattheten. Insatserna behövs och de är akuta.

Fler artiklar från Debatt