09 mars 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Förebygga och vårda går hand i hand

Det är fel att hävda att Sverige inte stöder uppbyggnaden av hälso- och sjukvård i olika biståndsländer. Förebyggande hälsoarbete och vård av sjuka är ingen motsättning, utan går hand i hand.


Läkarna Evert Jonsson och Bengt Herngren skriver i ett debattinlägg den 17 november med rubriken "Hälsobistånd - till skada eller nytta?" att dagens hälsobistånd satsar för mycket på förebyggande hälsovård kontra sjukvård på sjukhus.
Till att börja med vill jag påpeka att internationellt utvecklingssamarbete är ett svårt och komplext område, varför man ska vara försiktig med förenklingar och alltför snabba slutsatser. Sverige är en internationellt renommerad aktör och förebild vad gäller att stödja de fattigaste länderna och de allra mest utsatta grupperna på deras väg mot utveckling och ett värdigt liv. Hälsa är viktigt och grundläggande för såväl social som ekonomisk utveckling. Sverige kanaliserar sitt stöd på många olika sätt, till exempel genom kyrkorna.

Sverige satsade under 2008 totalt cirka fyra miljarder kronor för att förbättra hälsan globalt, med fokusering främst på de fattigaste länderna i Afrika. En betydande del av detta går till uppbyggnaden av nationella hälsosystem (hälso- och sjukvård) för att stärka ländernas egen kapacitet att möta hälsoproblemen utifrån behov och förutsättningar. Grunden för utvecklingen måste ägas och drivas av länderna själva, det internationella samfundet kan endast bistå och stödja en sådan utveckling.
Internationellt är fortfarande samordningen av det globala hälsobiståndet alltför dålig, stora flöden av pengar till hälsa är alltför ofta sjukdomsspecifika. Detta kan slå fel i länderna och det är därför viktigt att lyfta problem som artikelförfattarna mycket riktigt gör, till exempel så kallad brain-drain från hälso- och sjukvården eller att det finns en ineffektivitet som kan motverka de goda resultat man vill uppnå.
Jag vill dock understryka att Sverige mycket tydligt driver och försöker påverka så att högre effektivitet med goda resultat ska uppnås, samt motverka negativa effekter av sjukdomsspecifika insatser som prioriteras av biståndsgivare och inte av länderna själva. Det finns en stor komplexitet i detta, men det är fel att säga att Sverige inte stöder uppbyggnaden av hälso- och sjukvård i samarbetsländerna.

Även om den nya hiv- och aidspolicyn mycket riktigt lyfter behovet av prevention kvarstår det faktum att de biståndspengar Sverige ger inom området både går till förebyggande insatser, till bromsmediciner och vård av aidssjuka. Stödet till bromsmediciner och vård är också en del av preventionsarbetet! I det internationella sammanhanget har Sverige parallellt med detta en viktig roll i att driva en ökad inriktning på prevention (information, tillgång till kondomer och behovet av beteendeförändringar) för att hejda epidemin i de värst drabbade länderna. Det är ingen motsägelse i detta, det går hand i hand.

Vad gäller ökning av skador till följd av till exempel trafikolyckor eller våld i familjen är det viktigt att också föra en dialog med länder och regeringar kring folkhälsoinsatser för att möta denna utveckling, som mycket riktigt alltmer belastar en hälso- och sjukvård med mycket knappa resurser.
Under 2010 kommer Sverige arbeta fram en ny policy inom hälsoområdet där behovet av att bygga upp hälso- och sjukvård, det vill säga nationella och hållbara hälsosystem (en högt prioriterad fråga för svenskt hälsobistånd) kommer vara en fortsatt viktig beståndsdel. Det handlar då inte om våra biståndsprojekt utan om de fattiga ländernas eget ansvar och egna förmåga att utveckla en fungerande hälso- och sjukvård - och hur vi bäst kan bistå dem i det arbetet.
Debatt
Fler artiklar från Debatt