I det gamla pensionssystemet stod de som var i arbetsför ålder för den äldre generationens pensioner. Denna generation svenskar hade obetydliga pensioner, tills riksdagen på 1950-talet enades om en stor pensionsreform, införde ATP-systemet.
För några decennier sedan bytte riksdagen ut detta pensionssystem mot ett nytt, eftersom det gamla "blev för dyrt". Med andra ord, pensionerna var för höga. Och det skulle finnas en bättre relation mellan vad man betalar in i skatter och vad man får ut i pension.
Jag kritiserar inte det nya systemet i princip. Det verkar rimligt att vi betalar våra egna pensioner under vår arbetsföra tid, även om jag tror att helt privatiserade pensioner vore ännu bättre. Då skulle man nämligen kunna påverka dem genom att till exempel byta förvaltare och inriktning. Och man skulle inte heller vara beroende av politikernas välvilja.
Denna reform innebar dock att den generation, främst 20-, 30- och 40-talister, som under sin verksamma tid med höga skatter finansierat de dåtida pensionärernas pension även får betala sin egen. Denna generation får alltså betala pensionerna två gånger, först genom högre skatter, sedan med lägre pension.
Ett pensionssystem måste vara genomtänkt, långsiktigt och ha kvalificerade beräkningar som grund. Men det måste även tåla verklighetens sociala ljus och kravet på rättvisa. Det gör inte dagens system. Utöver bytet av pensionssystemet har nämligen flera andra beslut som påverkar pensionerna negativt tagits under de senaste decennierna.
När skattesystemet ändrades 1990, försvann det mycket stora grundavdrag som pensionärerna haft. Detta betydde oerhört mycket för att de äldre skulle kunna överleva på sin låga pension.
Fattigpensionärerna slapp då i princip skatt medan övriga låginkomsttagare fick betala. Tanken med det nya systemet var att pensionerna skulle bli så pass höga att ett särskilt grundavdrag inte behövdes för pensionärer. Det har dock inte alls blivit på det sättet.
Plötsligt kom bankkrisen i början av 1990-talet, faktiskt som ett resultat av politikernas misstag, reformerna genomfördes i fel ordning. Den akuta krisen skrämde slag på bland andra dåvarande finansministern Göran Persson. Något drastiskt måste göras, pengar måste fram, och vilka fick då betala statens kostnader för detta misstag? Jo, pensionärerna.
Riksdagen beslutade snabbt att pensionärerna inte skulle få ut de höjningar av pensionen, som de var utlovade. De skulle dock få kompensation senare. Och pensionärerna, vana vid lojalitet mot samhället, tog sitt ansvar. De ville göra sitt för att Sverige skulle klara krisen. Men någon kompensation har de inte fått, vad jag vet.
I stället inträffade detta i och för sig enligt min åsikt principiella goda att vi fick en ny regering 2006. Den blev dock i några frågor en besvikelse. Ingen vanlig väljare visste före valet att pensionärerna skulle få betala mer och inte mindre i skatt än de som har samma inkomst men som har jobb. Men hela det politiska etablissemanget tyckte tydligen att ändringen var rimlig.
Så kom bankkris nummer två, under 2008. Denna kris berodde lika litet som den förra på att pensionärerna hade gjort något fel, det var en allmän kris. Men vilka får ändå återigen betala? Jo, pensionärerna. Pensionerna, som stått nästan helt stilla sedan början av 1990-talet, under vilken tid lönerna höjts kraftigt, ska nu inte bara frysas utan sänkas under tre år. Nu duger det plötsligt att åberopa reglerna.
Alliansregeringens handlande upplevs av folket nästan som en konspiration mot pensionärerna, eftersom knappast några ledande politiker protesterar, trots att besluten uppenbart strider emot alla normala rättvisenormer. För hur kan man ens komma på tanken att ta mer skatt av en gammal fattig pensionär än av en som arbetar? Motivet är att få folk att jobba mera. Men pensionärerna har ju redan jobbat färdigt. Och de har redan betalat både sin egen och den tidigare generationens pensioner.
Jag talar nu inte främst för de pensionärer som likt mig har en bra eller hög pension utan för alla dessa, ofta kvinnor som tvingas leva på en pension på kanske 5 000-6 000 kronor i månaden. Ingen riksdagsman och inget kommunalråd skulle överleva på en sådan pension.
De avgörande besluten har tagits i en slags ohelig allians mellan politiska partier, vars politiker själva, trots kriser de ofta själva skapat, får ständiga löneförhöjningar och höga pensioner efter bara några års arbete i riksdag och kommun. De behöver bara jobba 12 år för att få en pension som övriga medborgare bara kan drömma om.
Regeringen behöver påminnas om det fjärde budet: Hedra din far och mor. Politikerna hoppas tydligen på att, som vanligt när det gäller pensionärsfrågor, tigande kunna hålla sig undan tills pensionärerna tröttnat på att klaga.
Jag är övertygad om att höstens val kommer att avgöras av pensionärerna.
Debatt
