13 maj 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Kunskap om Jesus förmedlas genom dagliga handlingar


Jag tror inte att vårt största problem med att hjälpa fler till tro är att få icke troendes uppmärksamhet, utan att vi förlorar "de våra". Det är som med säden som faller i stenig jord (Matt 13:5-6): man tar emot Guds ord med glädje, växer till fort, men förbränns när solen stiger.

Jag tror att "den kristna karaktären" är lösningen. Det är för övrigt något som skulle väcka uppmärksamhet när vårt samhälle är så svältfött på just sådana drag. Det är slöseri med tid och ansträngning när vi sår i stenig jord. Jag menar att vi ibland har fel fokus.

Den intensiva längtan efter under riskerar att göra oss blinda för syftet, att Guds vilja får råda. Jag har hört många be länge om ett ord från Gud, med Bibeln rakt framför näsan.

Jag har sett kristna be om helande men underlåtit sig att hjälpa den sjuke praktiskt när bönen fått ett nekande svar. Kanske bemöter man denne med besvikelse och avståndstagande när tillfrisknande inte skett.


Att be med någon till frälsning utan att förse personen med kunskap, är att missa syftet att hjälpa någon komma nära Jesus. En stor del av den kunskapen måste förmedlas genom våra dagliga handlingar. Vi är den mest lättlästa bibel som finns, en levande bibel (1 Kor 12:27). Jag bör exempelvis ge och förlåta för att jag fått och blivit förlåten. Jag bör älska för att jag blivit älskad.

Att introducera evangeliet till nykristna genom under och tecken, tal om andedop, kraftgärningar och tungotal är som att börja läsa en bok baklänges. Syftet är kärlek, därför är kärleken större än tron. Var jag tvungen att välja ville jag hellre ha medkännande och stöd av ett syskon i Kristus än förbön, även om bönen besvaras jakande. Det skulle för mig vara en starkare bekräftelse av evangeliet.

Jag tror att vi begränsar våra möjligheter för att vi fokuserar på några enstaka under som vi längtar efter. Därmed förlorar vi något oerhört.

Vi söker det tydligt övernaturliga, men då allt har sitt ursprung i Gud är allt snarare supernaturligt. Vi försummar Skaparen när vi delar upp den odelbare Guden i två delar och ställer den ena över den andra.


Varför skulle eldskrift på väggen vara större än kärlek eller naturens återfödelse på våren? Vad är ett helande, om man nu kan jämföra, mot uppkomsten av ett liv?

Om jag hade varit i Petrus situation (Matt 14:29-31) efter den misslyckade promenaden på vattnet, hade jag inte förfärats så mycket när Jesus säger "vilken liten tro du har", som jag skulle glädjas över att Jesus tog min hand och räddade mitt liv när jag panikslagen ropar på honom efter hjälp.

Fler artiklar från Debatt