Göran Sahlberg ställer den 24 mars bra frågor om de ordningar som Evangeliska frikyrkan, EFK, har tagit fram och som börjar gälla om eller när EFK avsäger sig vigselrätten. Vi som har lett detta arbete vill försöka svara på frågorna och visa hur vi har tänkt.
Varför ska man avsäga sig vigselrätten när vi ändå kräver att en juridisk vigsel genomförts före den kyrkliga vigseln? Argumenten som har förts fram inom EFK för att avsäga sig vigselrätten har inte uttryckt ett avståndstagande från samhällets äktenskap. Snarare har det handlat om att avstå från att vara en samhällelig myndighetsutövare.
I dokumentet förklarar vi relationen de två akterna emellan som att "avsikten med den kyrkliga vigseln är att fördjupa det samhälleliga äktenskapet, inte att skapa ett eget alternativ vid sidan om samhällets." Vi ser alltså på den juridiska vigseln som en god ordning. Den förklarar vilka som i samhällets ordning är gifta. Hindersprövningar som staten utfärdar urholkas därmed inte ytterligare och vi säkrar till exempel att vi inte riskerar att i realiteten införa månggifte. Vi skulle i extrema fall kunna beskyllas för att ha medverkat till att föra människor bakom ljuset, om det varit otydligt att församlingen opererar utan vigselrätt. Det kan få stora konsekvenser för ena parten vid dödsfall eller skilsmässa om man trott att man varit gifta i juridisk bemärkelse, och sedan inte är det.
Hur ska man göra med par som kommer till tro och vill bli vigda "inför Gud och denna församling"? Ordningen anger att man då förklarar att de löften som gavs vid den borgerliga ceremonin nu kan bekräftas. I och med detta får paret "möjlighet att helga sitt äktenskap och ställa det under sin efterföljelse av Jesus och i Guds rikes tjänst." Men detta utgör ingen ny vigsel. Frågan blir alltså hur vi ser på par som bara har avgett löften i en borgerlig vigselakt. Är dessa vigda i våra ögon? Är de vigda i Guds ögon? Ordningen svarar ett bestämt ja på båda dessa frågor.
Kan en pastor i extremfall frångå ordningen? Hur ska vi göra med radikala baptister som vägrar foga sig efter de ordningar som vi som ömsesidigt beroende församlingar har antagit? Hur gör vi med församlingar som viger i en kyrklig akt men låter paret formellt leva i ett samboförhållande efteråt?
Dokumentet säger: "Vi har tagit utgångspunkt i vår egen (EFK:s) tro- och självförståelse, där vi försöker väga behovet av gemensamma ordningar med respekten för den enskilde församlingens självständighet i överensstämmelse med vår modifierade kongregationalism. Grundläggande är att vigseln hanteras av den enskilda församlingen. Det är dock av stor vikt att vi är lojala mot varandra i hur vi hanterar ordningar omkring vigseln. Vi ser stora fördelar vid att vi tillsammans strävar efter att följa detta dokument. Vill församlingen avvika från det på någon punkt, vill vi från EFK:s församlingsprogram gärna först föra ett samtal om detta."
Skulle enskilda församlingar göra som Sahlberg exemplifierar, skulle det knappast få direkta följder för församlingen. Frågan är inte av den digniteten. Däremot skulle det kunna väcka oro över att vi inte lever i den ömsesidiga överlåtelse som EFK bygger på. Sahlberg antyder att ett "samtal" med "makten" - som i insändaren är lika med samfundet - innebär att vi kommer att svänga något svärd. EFK:s församlingsprogram vill gärna samtala för att ge vägledning och fånga upp vad som sker i rörelsen. Rådet kan till och med bli att man i extrema fall frångår ordningen.
Är ordningen baptistisk? Vi uppfattar inte att baptismen i princip är emot att delta i eller att bejaka samhällets ordningar. Särskilt inte när samhället är demokratiskt och öppet för olika synsätt. Ordning och offentlighet vad gäller relationer är önskvärt liksom likhet inför lagen för alla människor, kristna eller inte. Och så länge samhället sköter detta på ett sätt som vi kan acceptera finns ingen anledning att skapa alternativa strukturer. Däremot tydliggör vår föreslagna modell principiellt vad som är samhällets uppgift (registrera) och vad som är kyrkans (be om välsignelse). Det vi föreslår är mer tydligt på den punkten än den ordning vi nu haft under sextio år.
Vi vill utmana läsarna att hitta ett baptistsamfund i Europa som praktiserar ordningen som Sahlberg förespråkar och som han kallar baptistisk. Vi har inte hittat några. Kanske därför att man inser att den som då blir lidande om oklarheter finns oftast är den svagare parten.
