09 mars 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Har vi rätt att bestämma över döden?

Avstängning av en respirator - kanske också upphörande av annan medicinsk behandling - är en oåterkallelig handling, vilket gör den speciellt allvarlig. Avstår man från andra livsnödvändiga åtgärder finns det (i varje fall teoretiskt) möjlighet att ändra sig.


Socialstyrelsens klartecken till rätten att få avbryta en livsuppehållande behandling var väntat. Jag är inte ute efter att kritisera beslutet utan för att komplicera det till synes självklara - patientens rätt att säga nej.
Att behandla efn patient mot dennes vilja är otänkbart. I Socialstyrelsens överväganden står patientens självbestämmande - autonomi - i första rummet. Det är också i linje med intentionerna i hälso- och sjukvårdslafgen.
Samma argument anförs av förespråkare för legaliserad eutanasi - läkarassisterad suicid och läkarassisterat livsslut (läs aktiv dödshjälp). Frågan är om Socialstyrelsens beslut inte är första steget mot laglig eutanasi.
Rätten till att få livsuppehållande behandling avbruten är i och med detta legaliserad, något som samhället sanktionerat. Borde då inte samma princip gälla patientens rätt att av doktorn kräva ett preparat för att påskynda döden (läkarassisterat självmord)? Ja, borde man inte utifrån självbestämmandet också få rätt till eutanasi, vilket i dag är förbjudet?

Jag fruktar - är till och med övertygad om - att krav i den riktningen kommer att ställas. Med andra ord: Vi har tagit ytterligare ett steg ut på det sluttande planet. Utifrån socialstyrelsens resonemang är det, menar jag, hart när omöjligt att stoppa utvecklingen mot legaliserad dödshjälp.
I debatten som föregått socialstyrelsens ställningstagande har från många håll framhållits att det inte handlar om dödshjälp utan av avbrytande av en behandling. Ja det har till och med sagts att beslutet gör dödshjälpsdebatten onödig. Resonemanget är inte övertygande.
Skillnaden mellan att på patientens begäran stänga en respirator och att på patientens begäran få en handling utförd som ändar hans eller hennes liv är hårfin. I båda fallen är intentionen att på patientens önskan låta patienten dö. Naturligtvis kan man argumentera för skillnaden mellan att döda och låta dö; acceptera det senare men ta avstånd från det förstnämnda. Men intentionen är i båda fallen den samma - liksom resultatet.

Mitt resonemang kan tolkas som om jag vill ifrågasätta patientens självbestämmande när det gäller vård - det vill säga leda till tvångsvård. Så är det inte. Jag anser att man har rätt att säga nej både till behandlingar och undersökningar. Dock vill jag peka på att avstängning av en respirator - kanske också upphörande av annan medicinsk behandling? - är en oåterkallelig handling, vilket gör den speciellt allvarlig. Avstår man från andra livsnödvändiga åtgärder finns det (i varje fall teoretiskt) möjlighet att ändra sig.
Mitt resonemang får heller inte tolkas så att en respirator aldrig bör få stängas av. Det finns självklart situationer där behandlingen är meningslös, där respiratorn endast förlänger ett döende, vilket inte är vår moraliska plikt.
Det verkar kristallklart att en beslutskompetent person ska ha rätt att avgöra om och när han eller hon vill att respiratorbehandlingen ska upphöra. Att informerat samtycke ska råda, därom är väl alla överens. Frågan är bara på vilka kriterier beslutkompetensen ska vila. Vem ska avgöra det? Ska patienten upprepade gånger ge sin vilja till känna? Bör en psykiaters utlåtande krävas? Bör anhöriga komma till tals? Vilken roll kommer ett livsslutsdirektiv att spela?

Som sagt: Jag är inte ute för att kritisera socialstyrelsen och absolut inte lägga några synpunkter på enskilda patienters vilja. Jag vill bara komma med synpunkter som inte får glömmas.
Fler artiklar från Debatt