17 juni 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Inga exklusiva löften för judar i Nya testamentet


Paulus skrev: "Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus" (Gal 3:28). Det handlar om jämställdhet och likabehandling av alla folk, grundad i den försoning Jesus åstadkom genom sin död och uppståndelse. Det handlar om att den tidigare partikularismens tid, den särskilda utvaldhetens tid, är avslutad. Israel/judarna har ingen särställning längre, men väl en jämställdhet med alla andra folk och nationer. Talet om ersättningsteologi, där den kristna kyrkan skulle ha övertagit - ersatt - Israels roll, är ur teologiskt perspektiv rent dravel och snömos. Det handlar om likställdhet -om likställighetsteologi - om lika och gemensamma villkor inför Gud. En Gud som särbehandlar ett visst folk är anstötlig och etiskt tvivelaktig.

I Gamla testamentet sägs poängen med det judiska folkets utvaldhet vara att de skulle vara "ett rike av präster och ett heligt folk" (2 Mos 19:6), vilket betyder att de skulle göra tjänst för världens folk. Vad det utvalda folket i praktiken gjorde var att tolka sin utvaldhet exklusivt. Uppdraget, grundidén, kom ur sikte och självgodheten odlades. De tolkade Gud som stående på deras sida mot resten av världen. De var AM (Guds folk) till skillnad från GOJIM (hedningarna).


Småningom förkunnade profeterna att förbundet mellan Israel och Gud var brutet (Jer 31:31f). Det gamla förbundet blev ett av historiens stora misstag. Gud har misslyckats ett antal gånger, se till exempel 1 Mos 6: 5-6, där han ångrar hela projektet människan på jorden.

Vad teologer som Göran Lennartsson bortser från är att ett förbund - ett kontrakt - som slutits mellan två parter upphör att gälla om den ena parten bryter förbundet. Israel bröt förbundet. Vad den andra parten vill hjälper inte ett dugg. Det var därför vi fick ett nytt förbund, vilket innebar en fullbordan och avslutning av det gamla förbundet.

Det nya förbundet är universellt, det finns i Nya testamentet inte en skymt av en partisk Gud, som skulle gynna ett visst folk på andras bekostnad. Därför är det poänglöst att säga att "judarna är bärare av Guds löften" som Göran Lennartsson gör i Dagen den 8 juni.

Det är som att säga: Norrmännen är bärare av Guds löften. Gud älskar alla människor lika mycket, han dog och uppstod för allas frälsning, oavsett etnicitet. Frälsningsvägen är en, oavsett man är jude eller grek - tro på Jesus Kristus, hans död och uppståndelse.


Ur kristet teologiskt perspektiv är därför judendomen som religion under tiden efter Kristus ytterst ett trots mot Guds frälsningsplan. Ett trots som inte bör uppmuntras av kristna teologer. Judendomen är helt enkelt en avslutad religion, men den har vägrat inse detta sakernas tillstånd.

Teologer med Göran Lennartssons perspektiv har en fråga att svara på, men som de hela tiden undviker. Den lyder: hur kommer det sig att kristendomen började bland judar i Jerusalem, om det nu är så att de redan i sin egenskap av att vara etniska judar är egendomsfolket och i förbund med Gud? Vi talar om att ha både livrem och hängslen.

Judarna skulle i kraft av sin judiskhet redan vara garanterade frälsning och evig salighet, och följaktligen onödigtvis ha kommit till tro på Jesus Kristus.


Den första kristna församlingens historia i Jerusalem under några decennier är i så fall ett meningslöst dramatiskt spel. Vid apostlamötet i Jerusalem, troligen år 49, var frågan inte om judarna behövde budskapet om Jesus, utan om evangeliets frihetsbudskap också gällde hedningarna. (se Apostlagärningarna kapitel 15) Att det var till för judarna var självklart. Lennartsson har vänt på hela problematiken - en tankemässig kullerbytta av kolossalformat.

Följdriktigt är hans position att vi som kristna ska föra dialog med judarna, inte missionera eller evangelisera bland dem. Detta är ett svek, en underlåtenhet. Jesus talade om mission i Jerusalem, Judéen, Samarien och till världens yttersta gräns.


Nej, Göran Lennartsson, det finns inga löften i nytestamentlig tid som exklusivt gäller judarna, men inte norrmän, tyskar, danskar och svenskar. Alla är ett i Kristus. Synen på judarna som Guds fortsatta egendomsfolk har dessutom gjort inte minst frikyrkofolk ytterst enögda i synen på staten Israels agerande politiskt och militärt. Man har haft och har en helt annan rättvisemåttstock vid bedömningen av Israel jämfört med andra länder. Bilden av en rättvis, alla älskande Gud, hotar att krackelera genom detta synsätt.

Fler artiklar från Debatt