13 april 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Svenska frikyrkor håller på att dö ut

Svenska kyrkan har fått representera religionen i samhället och frikyrkan religionen som fritidsyssla. Genom sektorerna vård, omsorg och arbetsmarknad strömmar miljoner människor. Frikyrkan behövs där.


Vill vi ha frikyrkan som samhällsaktör eller fritidssyssla? Det är den outsagda frågan bakom Göran Sahlbergs kulturartikel "På jakt efter folkrörelsernas själ" den 22 juli. Sahlberg tar fram statsvetaren Erik Amnå som hävdar att "statsmakten är upp över öronen förälskad i det civila samhället".

Ack, vore det så väl! I realiteten är den kärleken ytterst begränsad. Stat och kommun upphandlar varor och tjänster för cirka 500 miljarder kronor per år. Promille av den summan går till civilsamhället, där frikyrkan ingår. Frikyrkans andel av det beloppet är knappt mätbar. Huvudparten av upphandlingen går till storföretag, varav många är transnationella koncerner. Staten gör inga ansträngningar att professionalisera frikyrkan.

Professor Erik Amnå representerar den stora grupp frikyrkliga som ser kyrkan som ett fritidsintresse, inte som en aktör i samhället. De svenska frikyrkorna håller på att dö ut. En orsak är förmodligen att de är fritidskyrkor, som sköts av kompisgrupper där det är svårt för andra att tränga in. Att till exempel de tyska frikyrkorna inte visar samma katastrofala medlemsminskning som de svenska beror säkert på att de driver en stor, samhällsstödd professionell verksamhet. Bara det tyska baptistsamfundet har flera stora sjukhus. Det ger helt andra ingångar i samhället.


Nu har frikyrkorna i Sverige aldrig varit några starka protestgrupper, med undantag för vissa baptistförsamlingar på 1800-talet. Majoriteten av frikyrkan har varit en reformrörelse inom Svenska kyrkan. Frikyrkomedlemmar offrar i dag omkring 300 miljoner kronor till Svenska kyrkans församlingar varje år - en imponerande summa - och frikyrkliga gör alltsedan missionsförbundaren Paul Peter Waldenström, kyrkomötesombud för Växjö stift, stora insatser i Svenska kyrkan som förtroendevalda i kyrkomöte, stiftsfullmäktigen, kyrkoråd och kyrkofullmäktigen. Waldenström menade att frikyrkans stora expansion inte hade varit möjlig utan Svenska kyrkans undervisning och fostran av hela svenska folket. Svenska kyrkan har fått representera religionen i samhället och frikyrkan religionen som fritidsyssla.

Just därför att religionen i frikyrkan huvudsakligen blivit en frizon där man kan vila ut från det slitsamma yrkeslivet har fritidsfrikyrkliga beröringsångest med allt som luktar professionalitet i kyrkan. Rent absurt är uttrycket "människor som Gud älskar omdefinieras till brukare". Gud älskar självklart också brukare av sociala tjänster.


Kyrkan måste vara där människorna finns. Svenska kyrkan är en produkt av bondesamhället med kyrkan mitt i byn. Människorna fanns på åkrarna runtomkring. Frikyrkorna är framsprungna ur industrisamhället med dess fabriker och stationssamhällen, där människorna samlades i fabriker och verkstäder. Missionshusen växte upp i landsbygdens stationssamhällen och i de nya industristäderna. I dag saknas frikyrkan i stort sett i de sektorer där människor finns trots fängelse- och sjukhuspastorer, samt vissa försök med arbetsplatspastorer, krogpastorer och enstaka andaktsrum i kommersiella centra. Genom sektorerna vård, omsorg och arbetsmarknad strömmar miljoner människor. Frikyrkan behövs där.


När trossamfund och sociala organisationer tillhandahåller professionella tjänster tillförs kvaliteter som vinstdrivande företag inte har. Även om dessas professionalitet kan vara utmärkt, ger de inte de plusvärden som trossamfund och sociala organisationer erbjuder tillsammans med de professionella tjänsterna. Till exempel en professionell arbetsmarknadsverksamhet i frivilligsektorn kan kombineras med erbjudanden om att delta i föreningskvällar, utflykter, barn- och ungdomsverksamhet, verksamhet för äldre anförvanter och mycket annat som ger sociala kontakter. Frikyrkan med hela sitt kontaktnät skulle också vara väl lämpad att starta sociala företag så att personer med arbetshinder kan göra produktiva insatser och återkomma till arbetslivet.


Konsekvensen av att göra kyrkan till en fritidsverksamhet blir att äldreomsorg, barnomsorg, sjukvård, arbetsmarknadsverksamhet alltmer övertas av vinstdrivande företag. Det är en farlig utveckling. Vilka aktörer kan vi i längden ha mest förtroende för, de vars mål är 15 procents avkastning på kapitalet eller de som vill göra Jesus Kristus känd och skapa ett solidariskt samhälle? Stat och kommun borde på allvar börja stöda frivilligsektorn.

Debatt

Fler artiklar från Debatt