Det är inte alltid lätt att hålla ihop två verkligheter. Speciellt inte i frågor kring Mellanöstern. Å ena sidan har vi den falang som försvarar Israels blockad av Gaza med hänvisning till säkerheten. Å andra sidan har vi de som kritiserar densamma med hänvisning till invånarnas behov av levebröd och ett anständigt liv.
Denna verklighetsfrånvändhet till trots så lyckas man dominera debatten i Sverige närmast fullständigt.
Till denna sorgliga grupp hör broderskapsrörelsen (S). Konsekvent hävdar de att blockaden ska "hävas". Aldrig talar de om hur man i så fall ska förhindra Hamas från att skaffa sig långdistansraketer och andra tunga vapen. Aldrig talar de om hur den gränskontroll ska se ut som hindrar självmordsbombare.
På direkta frågor svarar Palestinavänner endast i undantagsfall att de stödjer Hamas, men så länge som deras konkreta förslag gynnar dem och så länge som rörelsens våldsbenägna antisemitism inte ens nämns som ett problem som behöver adresseras med konkreta åtgärder, så är de i själva verket sympatisörer.
Det stora problemet med införsel av exempelvis cement är inte varans natur, utan i vems händer det hamnar. Man kan bygga hus på två sätt, helt civila, eller som bas för terrorism.
Hizbollah har förvandlat Libanon till ett getingbo av avfyrningsplatser också för långskjutande raketer, vapenlager och ammunitionsdepåer. Dessa är helt integrerade i den civila infrastrukturen, så att varje form av israelisk motattack med nödvändighet kommer resultera i att såväl frivilliga som motvilliga mänskliga sköldar dödas och skadas i mängd.
Lägg därtill det faktum att Hizbollah numera också har scud-raketer, så inses lätt risken för ett blodbad. FN:s närvaro i Libanon har inte hindrat Hizbollah det minsta.
Vad förhindrar att inte samma sak sker på Gaza, eller på Västbanken, till vilken det ska råda fri rörlighet och finnas en direktkoppling enligt Broderskap?
Nej, slutsatsen måste bli att det är högst rimligt och nödvändigt att kräva att blockaden lättas, men absurt att kräva att den ska hävas.
