I en artikel i Svenska Dagbladet 30 oktober frågar Lotti Sörelius om den industri som vuxit fram kring surrogatmödrar är etisk. Är det inte omoraliskt att utnyttja fattiga kvinnors kroppar i Indien för att tillfredsställa sina egna behov? I Kyrkans tidning skriver Susanne Wigorts Yngvesson på ledarplats 4 november om legalisering av surrugatmödraskap. Hon efterfrågar ett teologiskt och etiskt perspektiv till ett samtal i denna svåra och aktuella fråga. Vi bidrar här med ett försök till en moralisk och etisk utgångspunkt i samtalet.
Vi menar att den sanna omoralen är och har alltid varit själviskheten.
En egocentrisk person är alltid omoralisk och omoral visar sig i handlingar som är djupt själviska. Det är själviskheten som gör att man sätter sina egna intressen främst - före andras - och som gör att man ser andra som medel för något man vill uppnå, ha eller behöver och man menar att de andra måste ge en detta. Det kan handla om någon rättighet som man menar sig inte ha en korresponderande skyldighet till, det kan handla om ett objekt eller föremål som man vill skaffa sig för att tillfredsställa ett behov.
Vi vet ju att själva ordet skaffa betyder att förse sig med något, att göra något direkt tillgängligt för en själv. Det kan vara en person man vill ha och som man kan skaffa sig för olika behov som ska tillgodoses. Här verkar det inte finnas gränser för vad man kan göra med andra människor för att tillgodose sina egna behovs syften.
Man kan betala pengar för att få utnyttja en annans kropp för något ändamål man menar sig ha rätt till, som personlig sexuell njutning. Det kan handla om att skaffa ett barn genom surrugatmödrar eller ett specifikt designat barn med önskad hår- eller ögonfärg eller andra egenskaper. I sådana fall köper man ägg eller spermier av personer som ska ge det barn man köper vissa genetiska egenskapar som överensstämmer med ens egna föreställningar av vad som är eftersträvansvärt. Man köper människor som vore de ett objekt och en vara. Man anskaffar och avskaffar människor man själv vill ha eller tröttnat på!
Nu kan man fråga sig om vi verkligen kan veta att det är omoraliskt och själviskt att köpa ett barn eller en annan människas kropp när vissa påstår att det är deras rättighet som vuxna att ha barn eller få kroppslig njutning?
Mänsklig samlevnad baseras ofta på den gyllene regeln: att behandla andra så som du själv vill bli behandlad. Det rimmar dåligt med den regeln att behandla andra människor som vore de en vara i en affär som man skaffar och sedan avskaffar när man tröttnat på den.
Den positiva tolkningen av den gyllene regeln utgår från att alla människor ytterst vill bli behandlade som personer och individer med värdighet.
Inom etiken känner vi till Immanuel Kants kategoriska imperativ: Om du kan upphöja något till en allmän regel, det vill säga att alla kan göra såsom du gör, så är det något du kan agera på. Det var också Kant som visade att etiskt tänkande och därmed det moraliska handlandet bör basera sig på följande: Handla på ett sådant sätt att du alltid samtidigt behandlar mänskligheten, såväl i din egen person som i varje annan person, som ändamål och aldrig endast som medel.
Dessa utsagor avseende etiskt tänkande och moraliskt handlande riktar sig mot andra och deras väl och visar en respekt för den andres värdighet och är därmed moraliska. Logiskt sett är då motsatsen till detta att betrakta som omoral.
Debatt
